Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filosofiklubbar på franska i Hofors - kan de va´ nåt?

/

Annons

För några år sedan var jag i Dalarna på ett jobb med fotografen Estassy. På väg tillbaka till Gävle stannade vi till i Hofors för en trött kopp kaffe. Mannen som sålde kaffet visade sig inte prata svenska särskilt bra.

Estassy sken upp. Kaffesäljaren pratade ju franska, vilket är Estassys modersmål. De babblade på och jag nickade instämmande så där som man nickar på bästa skolfranskan när man läst det i tre år på gymnasiet för en evighet sedan och inte fattar ett dugg egentligen.

De suckade över något. Jag suckade med.

De skrattade åt något. Jag skrattade med.

Jag fick översatt vad jag skrattat och skakat på huvudet åt. Det visade att fransmannen i Hofors kommit dit tack vare kärleken, förstås, och tyckte att det var en fantastisk trakt. Han var dessutom förvånad att så många trots allt klarade att hacka sig fram på det franska språket. Inte för att jag vet vem som är fransklärare i Hofors men fransmannen var imponerad.

Men…

Det fanns ett stort men. Han tyckte att folk där diskuterade för lite. Särskilt de stora frågorna. Varför finns vi? Vem är du – och hur många? Om ett träd faller i Kolforsen och ingen vet det, har det fallit då? Kort sagt hans eget favoritämne: filosofi.

– Därför, sa han entusiastiskt, har jag en idé.

Han drog lite på fortsättningen innan han liksom triumferande meddelade:

– Jag vill starta diskussionsklubb här. Filosofiska frågor.

Följdfrågan var given:

– På franska?

– Oui monsieur, på franska.

Det är i det läget man inte riktigt vet vad man ska säga. Man harklar sig lite. Affärsidén ”diskussionsklubb om filosofi på franska i Hofors” låter väl, hur ska man säga snällt, inte som någon jättehit.

Men varför ska man vara ärlig jämt?

Det var bara att blåljuga lite. Mmm, intressant, spännande, jättebra idé, har jag tid så kommer jag och tack för kaffet. Jag skrattade ända hem till Gävle.

Sedan dess funderar jag på honom varje gång jag passerar Hofors. Arrangerade han en diskussionskväll? Stod han där med en baguette och undrade varför det inte var kö? Eller blev det kö?

Fast egentligen var det naturligtvis jag som var trångsynt. Entusiastiska människor med annorlunda idéer behövs. Vore världen fylld av skeptiska realistiska småtrista typer som jag bodde vi fortfarande i grottor. Så varför tycker jag mig ha rätt att raljera över hans franska filosofiplaner?

Vilken tur att jag inte var högsta chef i Jukkasjärvi den där dagen någon kom och sa att, lyssna här, jag har en jättebra idé om ett ishotell som kommer att locka folk från hela världen till Jukkasjärvi.

Jag menar, hallå!

Filosofiklubbar på franska i Hofors är en klockren idé jämfört med ett hotell av is i Jukkasjärvi. Men hotellidén gick ju bra. Fransmannen kanske var ett geni. Jag undrar varje gång jag passerar Hofors hur det gick för honom.

Någon som vet får gärna mejla.

Helst på svenska.

är frilansskribent och nås på

ola@ordklotet.x.se

Han kan inte heller tyska särskilt bra

Mer läsning

Annons