Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förflackningens blöta filt

/

Jag håller just nu på med inspelningarna av frågesporten Vem Vet Mest, som ska gå i SVT under hösten. Under inspelningarna har jag haft anledning att fundera lite över vad vi svenskar vet och kan.

Annons

Ibland kan jag nämligen känna att en förflackning breder ut sig som en blöt filt över vår samtid. En förflackning som hyllar det ytliga och glättiga, vilket är helt okey. Men missaktar och töntstämplar bredd, djup och kunskap. Det är mer alarmerande.

I dag räcker det med att ha sex i en dokusåpa eller åka till Japan och kasta tårta i ansiktet på en kändis för att vinna folkets och tidningarnas gunst. När jag växte upp hette nöjesidolerna Annika Hagström och Jakob Dahlin. Personligheter som visade upp nya saker för sin publik, förde smarta djupa och intressanta samtal om vardagliga och allvarliga ting. Det var puttrigt och man önskade jag vore på samma fest som Annika och Pontus. Vad var det som hände, undrar jag ibland, var låg vägskälet där kunskap och underhållning gick skilda vägar. Varför är inte intressant, underhållande längre?

Visserligen kan man betrakta även frågesport som en del av förflackningen, en form av förnedrings-tv där man drar ner brallorna och visar sin okunskap på ett ibland förnedrande sätt. Det gör också ont att misslyckas i en frågesport. Tro mig, jag schavotterade i På spåret och blev häcklad ett kvartal i området efteråt. Inga synliga men ack så djupa själsliga sår. Allt för att jag inte klarat topplanterna och klinkbyggd eka. Det sociala straffet var hårt.

Men kunskapsförflackningens motvikt sysslar jag alltså med just nu, frågesporten Vem Vet Mest. Och det är med glädje i bröstet jag konstaterar att det finns massor av kunskap i alla möjliga otroliga sammanhang och det är inte sällan som mina egna fördomar kommer på skam när människor som vänder hamburgare på jobbet kommer in och vänder upp och ner på mina föreställningar. Efter mer än 230 program på ett år vågar jag påstå att det finns ett stort hopp för Sverige. Vi är inte så dumma och outbildade som Jan Björklund vill påskina.

Det enda jobbiga för alla dom kunskapstörstande och vetgiriga är att ju mer dom lär sig, desto större bildningen blir, desto svårare och jobbigare blir det att umgås med alla knäppgökar och idioter som finns. Som jag. Men så tänker jag, kanske behöver dom smarta och kunniga mig som referens, något att spegla sin förtrtäfflighet i, och då fyller ju även en dumskalle som jag en funktion!

Mer läsning

Annons