Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollsproffset från Hofors

/
  • HOFORS-LASSE, Lars Eriksson gjorde allsvensk debut i Degerfors IF 1952. Här syns han i klubbens tröja inför en veteranmatch fem år senare. Stående från vänster: Jan Aronsson, Hambo Jakobsson, Sven Tumba Johansson (inlånad för dagen), Lasse Eriksson, Lasse Larsson och Olle Åhlund.
  • KOMETKARRIÄR. Lasse Eriksson var 26 år när han slog igenom på allvar som fotbollsspelare. Efter ett år i allsvenskan och tio landskamper blev han proffs i Frankrike.
  • Ulf Ivar Nilsson

Lasse Eriksson från Hofors var en bländande fotbollsspelare som kunde finta bort ett halvt motståndarlag nästan utan att röra bollen.

Annons

Han var energisk och snabb, alltid rätt placerad och hade en otrolig blick för spelet.
Men han hade lite svårt att göra mål, och det var väl därför han aldrig blev särskilt populär bland de svenska sportjournalisterna. De jublade när han petades från landslaget efter tre halvdana matcher 1952 och när fotbollsbasen Putte Kock året därpå gav honom en fjärde chans undrade experterna vad en centerforward som inte gjorde mål hade i landslaget att göra.
Men Kock stod på sig och menade att om Sverige skulle ha en chans mot ett segertippat Skottland måste Hofors-Lasse vara med i laget.


Matchen gick på Hampden Park i Glasgow 6 maj 1953 och Sverige lyckades sensationellt vinna med 2–1 inför 83 000 förbluffade åskådare. Första målet gjordes av Gösta Löfgren sedan Lasse Eriksson dribblat bort skotska högerbacken två gånger och vänsterbacken en gång. Det andra – själva segermålet – gjorde Lasse själv. Frispelad med målvakten Farm lobbade han elegant och behärskat bollen i nät. Ett klassiskt mål som det kom att pratas om i årtionden.


Dagen därpå hyllades Hofors-Lasse i de svenska tidningarna. Idrottsbladet kallade båda målen för mästerverk, noterade att det var gott virke i matchvinnaren och berömde hans ”killer-instinkt”.

Men i samma referat konstaterades också att ”Lasse Eriksson är ingen center och blir det aldrig. Därtill är han alldeles för klen på huvudet, som han skrämt doppar mellan axlarna i höjdduellerna. Han kommer för valhänt och klumpigt till bollen trots att han har så mycket fotboll i kroppen. Om han kunde lära sig växla om steglängden skulle det gå bättre. Men det är nog för sent påtänkt.”.

Det är lite svårt att förstå varför han behandlades så grinigt av pressen, till och med den dag de hyllade honom som nationens hjälte. Sagan om Hofors-Lasse är ju som hämtad ur en dåtida novell i Rekordmagasinet. Han var den enkla grabben som värvades från en liten bruksort till en framgångsrik allsvensk klubb, debuterade i landslaget bara en månad senare och var året därpå proffs i Frankrike. Snacka om kometkarriär!

Lasse Eriksson var född 1926 och började tio år senare spela fotboll i Hofors AIF:s pojklag. Han platsade i juniorlaget redan som 13-åring och ansågs fem år senare vara mogen för A-laget, som då spelade i division III. Sedan dröjde det rätt många år innan han upptäcktes av Degerfors IF, men i slutet av april 1952 spelade Lasse sin första allsvenska match, 26 år gammal.

Någon vecka senare satt basen för svenska landslaget, Putte Kock, på läktaren på Stora Valla. Han behövde en ny center och hade fått tips om att degerforsaren ”Hambo” Jakobsson kanske var en lämplig kandidat.

Det var han inte, tyckte Kock. Däremot imponerades han stort av lagets nya högerinner, så redan i slutet av maj kunde Lasse Eriksson dra på sig den blå-gula dressen.
Nu gjorde han inte något större väsen av sig under sitt första år i landslaget, men han togs ändå ut till den trupp som fick åka till OS i Helsingfors samma år. Där fick han inte spela en enda match, men hemma i Degerfors gjorde han bra ifrån sig och året därpå fick han ytterligare några chanser i landslaget. Det hann bli totalt tio landskamper och tre mål innan han 1953 reste till Paris tillsammans med landslagskompisen Arne Selmosson för att bli proffs.

Lasse kände till att legendariska Real Madrid var intresserat av honom men när spanjorerna aldrig hörde av sig skrev han i stället på för franska topplaget Toulouse. För den namnteckningen fick han 100 000 kronor, en svindlande summa på den tiden.
Varje franskt lag fick dock bara ha tre utländska spelare och eftersom Toulouse redan fyllt sin kvot fick Hofors-Lasse spela sin första säsong som proffs i division I-klubben Séte, som hade samma ägare. Där gick allt bra och säsongen 1954/55 hade han en fast plats i FC Toulouse.

Laget blev tvåa i högsta franska serien och Lasse Eriksson gjorde tre mål, vilket räckte för att kontraktet skulle förlängas i ytterligare ett år.

I slutet av 1954 skrev Lasse en krönika i Arbetarbladet om livet i den sydfranska industristaden. Han berättade att Toulouse hade 350 000 invånare, att fransmännen var snälla och hjälpsamma och att han och familjen trivdes bra även om det var si och så med bekvämligheterna:
”Vi har en lägenhet i ett nybyggt hus. Två rum och kök, badrum, ingen centralvärme. Eldar i en panna i köket med koks, och det är inget vidare precis.”

1955 hamnade Toulouse en bra bit ner i tabellen och Lasse Eriksson flyttades till FC Grenoble i division II.
Första säsongen gjorde han tio mål, men nu började han tröttna på proffslivet. Dessutom var det dags för äldsta flickan att börja skolan. Så våren 1958 var Lasse tillbaka i Sverige där han togs emot med öppna armar av Sandvikens IF. Laget spelade i allsvenskan och Lasse gjorde mål redan i första matchen. Han blev kvar i SIF i en och en halv säsong, därefter blev han spelande tränare i sitt gamla Hofors AIF som under hans ledning vann division fyra 1960.
Tre år senare lade han fotbollsskorna på hyllan, som det heter. Men han blev kvar i Hofors till sin död 1994.

Mer läsning

Annons