Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Furstinnan Tångfeldt i Ockelbo

/
  • GRÄNSLÖS KÄRLEK. Smeden Tångfeldt från Ockelbo furstinnan Demidoff från Ryssland blev djupt förälskade i varandra och gifte sig med någon gång på 1800-talet, enligt en gammal sägen. Teckning: Ulf Ivar Nilsson
  • Ulf Ivar Nilsson

Det händer emellanåt att prinsessor förälskar sig i vältränade grabbar från Ockelbo. Förra gången hette han Tångfeldt och var smed på järnbruket i Wij – om vi ska tro en gammal sägen som berättats här i Gästrikland i ett par hundra år.

Annons

Ingen vet när den här romantiska sagan om kvinnan av börd och mannen av folket tar sin början, men jag tror att det var en liten bit in på 1800-talet.

Bruket i Wij anlades 1797 och eftersom en stor del av järnet exporterades tog man ofta emot utländska sällskap i den praktfulla herrgården. I programmet ingick alltid ett besök i den stora smedjan där de flammande eldarna, de sprakande gnistregnen och de taktfasta hammarslagen gav en upplevelse utöver det vanliga.
Vid ett tillfälle gästades bruket av en grupp ryska aristokrater med furstliga titlar och fina vanor. Vid rundvandringen i smedjan eskorterade brukspatronens son en ung söt dam och snart befann de sig längst inne i den mörka och larmande industribyggnaden.
Här och var i dunklet skymtade svettiga och sotiga smeder i långa vita skjortor. Den eleganta ryskan stannade framför en av dem, en välväxt mörkhårig yngling som höll en tung slägga i ena näven.
Deras blickar möttes och brukspatronens son fick ett infall – troligen mest som ett skämt – och presenterade dem för varandra med en belevad gest:
– Mästersmeden Tångfeldt.
– Furstinnan Demidoff.
Den ryska damen gick därefter fram till mannen vid härden och gav honom ett leende, sedan sträckte hon fram sin vita spensliga hand mot hans sotiga och valkiga.
Han tvekade ett ögonblick och när deras händer möttes bugade han sig djupt, säkert mer tafatt än sirligt.


fortsatte brukspatronen och hans förnäma sällskap till en av de grönskande hagarna i närheten, där det serverades mat och dryck.
Efter en stund lämnade fröken Demidoff sällskapet och när den unge smeden gick av sitt skift stod hon och väntade på honom utanför porten. De förstod inte ett ord av varandras språk men de log mot varandra och de tittade djupt in i varandras ögon.
Den fattige smeden och den förnäma furstinnan träffades sedan flera gånger i största hemlighet. Men efter bara några dagar måste hon lämna Wij och återvända till sitt hemland där hennes far lovat bort henne till en av sina vänner – en rik men gammal och sjuk furste.

att arbeta i smedjan tills han en dag, någon månad senare, fick ett brev från utlandet. Så snart han läst meddelandet, eller fått det uppläst, stegade han in på brukskontoret och sade upp sig.
Brukets ägare blev helt bestört. Tångfeldt var sällsynt skicklig i sitt yrke och man försökte nu på alla sätt förmå honom att stanna kvar. Men smeden var obeveklig och bara någon dag senare packade han ihop sina pinaler och gav sig iväg. Till Finland, påstods det.

ja kanske några årtionden. Men en dag kom han tillbaka till bruket i Ockelbo med en kvinna vid sin sida. Och även om det hördes att hon kom från ett främmande land så pratade hon en alldeles utmärkt svenska. De var gifta och hade ett eller ett par barn.
Tångfeldt fick tillbaka sin anställning som mästersmed och familjen flyttade in i en av arbetarlängorna. Där levde de sedan ett enkelt och stillsamt liv, fyllt av hårt arbete. Hustrun kom väl överens med grannfruarna och för nästan varje år som gick utökades barnaskaran.

så brådstörtat gett sig iväg till Finland hade han en vän som ibland kom på besök. Han var mästersmed, precis som Tångfeldt, men bodde och arbetade i andra änden av Gästrikland, vid Stålbo ända nere i Österfärnebo socken, nästan på gränsen till Dalarna.
När Stålbosmeden fick höra att hans vän och kollega kommit tillbaka efter sin långa resa sökte han upp honom och blev väl mottagen.
Tångfeldt berättade att han först rest till Finland och sedan vidare till Ryssland, och hur han fått arbeta och slita för brödfödan.
– Värsta tiden var i Finland när vi var nygifta, förklarade han och vände blicken mot kvinnan vid spisen. Då tvingade vi leva i djupaste fattigdom, men jag hade en bra hustru så vi redde oss fram.

även folket på Wij om Tångfeldt och hans fru, men vännen från Stålbo anande – precis som du min käre läsare – att det fanns något mer att berätta.
När han lämnade Ockelbo, och Tångfeldt följde honom en bit på vägen, frågade han lite försiktigt varifrån hans gamle vän fått en så rar och vacker kvinna. Och vad det var för hemlighet han bar på.
Stålbosmeden fick vänta på svaret, de båda männen gick tysta, sida vid sida, en lång stund. Men så kom det:
– En gång var hon furstinnan Demidoff, men nu är hon min hustru. Och jag är så glad att se henne så nöjd och lycklig i det anspråkslösa hem som jag kunnat bjuda henne.

kärlekssagan levt kvar genom ett par århundraden beror på att smeden från Stålbo berättade den för en av sina grannar, spelmannen Per Johan Herou som var född 1836 och dog 1914. Och att den konstnärlige Herou sedan skrev ned den vackra historien som en blandning av en roman och en diktsamling. Den fångades sedan upp av hembygdsforskaren Sigfrid Björkström i Sandviken som återgav den i Gefle Dagblad 1929.
Nu är det din tur att föra legenden om smeden Tångfeldt och furstinnan Demidoff vidare.

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons