Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Jörgensdotter: Det är inte en naturkatastrof

/

Annons

Jag minns det exakta ögonblicket när jag fick höra om Estonia. Jag var på väg till Konsum i Fålhagen, Uppsala, för att köpa varor till ännu en hetsätning. Slog på teven, och allt kom av sig. En enorm sorgens tystnad lägrade sig över Sverige, och tv och tidningar fylldes av ett oupphörligt flöde av bilder och berättelser.

Samma med tsunamin, samma med Utöya.

Ingen av dessa tragedier kan tas ifrån sitt inneboende svarta hål, eller går att/får jämföras med någon annan. Ändå: ett särskilt skavande när ytterligare ett massmord sker i Medelhavet. Denna gång 900 drunknande. För en gångs skull är det på första sidan. För en gångs skull hörs röster från de överlevande. Bara i år har drygt 1 800 flyktingar drunknat. Sedan år 2 000 har över 29 000 flyktingar dött på vägen till Europa. Oftast blir det bara notiser, i periferin.

En talesperson för UNHCR säger att det rör sig om den värsta massakern någonsin i Medelhavet. Räddningsarbetet beskrivs som ursinnig panik. Ordet ofattbart räcker inte. Vi måste komma åt det fattbara. Det är inte en naturkatastrof.

Kroppar som drunknat blöder inte. Och havet är så stort, så stort. Det hade kanske varit bättre, om det går att säga så, om hela havet färgats rött, in på badstränderna, det hade inte gått att stå där med blod upp till anklarna, det hade inte gått att blunda. Kvinnan som försökte hålla sina två döttrar över ytan– är inte hon samtidigt jag? Som drömmer mardrömmar om att mina barn drunknar och sedan går in till dem, ser de snusa där i sina IKEA-mjuka sängar.

Så tystnar debatten igen. Till nästa gång. Det förutspås ny katastrof nästa vecka, och nästa. Det talas om en lågintensiv etnisk rensning. Och att det finns en strategi att låta människor drunkna för att skrämma bort flyktingar från att ta sig in i Europa. Desperationen från de privilegierades håll bygger murar. Desperationen från de utsattas håll klättrar över dessa murar, även om murarna är klädda i taggtråd. Härkomsten bestämmer ditt öde.

På Svt visas Magnus Gerttens dokumentär Varje ansikte har ett namn. Utifrån en arkivfilm från 28 april 1945 söker han identifiera de flyktingar - räddade från koncentrationsläger - som anländer med båt till Malmö. Många av de överlevande uttrycker idag sin tacksamhet, men lika många har tystnat kring smärtsamma upplevelser och minnen.

En bitterhet över de bilder de tvingas härbärgera och förtränga. En enorm sorg över var livet (härkomst, nationalism, krig) tagit dem. Bilderna från hamnen i Malmö varvas med bilder från en hamn i Italien där en blå båt med flyktingar lotsas in, i lastutrymmet närmare 50 döda. I hamnen i Malmö, för exakt 70 år sedan, finns mängder av hjälparbetare, mat och vatten, duschar och nya kläder.

Mr Jackson ser sin mor på arkivfilmen, i det ögonblicket vet hon inte att sonen lever. Han tvingades ombord en tysk båt tillsammans med andra judiska fångar. Båten, överfull av fångar, besköts kraftigt av nazisterna. Han var en av ytterst få som överlevde. Han säger att det är meningslöst att prata om vad som hänt. Det viktiga är att kämpa för att det inte händer igen.

Mer läsning

Annons