Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Freya är en helt vanlig tjej med en extra kromosom

/
  • Freya Svensson, fyra år, med sin pappa Ed, 27 år, mamma Sara, 27 år, och lillebror Frank, ett år.
  • Freya Svensson tycker om att pyssla, dansa och ta hand om sina gosedjur.
  • Sara Löfström Parkman med barnen Freya Svensson, tre år, och Frank Svensson, ett år.

Freya Svensson, tre år, har Downs syndrom. Hon lever som vilken annan treåring som helst.

Annons

Freya virvlar runt hemma i vardagsrummet i Furuvik med sin lillebror Frank. Jag hinner knappt kliva över tröskeln innan hon snappar åt sig mitt block och börjar rita. Hon håller min stiftpenna i ett perfekt pincettgrepp.

När Freya föddes i december 2012 fick hennes föräldrar Sara Löfström Parkman och Ed Svensson veta nästan direkt att hon hade Downs syndrom.

– Första känslan var: Får vi ta med henne hem? Kommer hon att överleva? Många barn med Downs syndrom föds med hjärtfel eller andra problem, säger Sara Löfström Parkman.

Blodprov togs för att fastställa att det verkligen var Downs syndrom. Det tog fyra dagar innan de fick ett besked.

– Vi var så oroliga de där dagarna. Vi sms:ade våra föräldrar och berättade att allt inte var riktigt bra. Men de och alla våra nära tog det jättebra.

Men Freya föddes helt frisk utan komplikationer.

– Ett helt vanligt barn med en extra kromosom, säger Sara och ler.

Kunde ni glädjas över att ni hade blivit föräldrar?

– Ja, absolut. Vi var på sjukhuset i fem dagar och jag tror att den tiden behövdes för att ta in vad som hade hänt och smälta det.

De fick gott om information från sjukhuset och kände ett stort stöd.

– Alla som vi hade att göra med var helt fantastiska. Allt funkade bra. Det var en underbar känsla när vi fick vet att allt var bra och vi kunde åka hem och börja vara en familj.

Genom barnhabiliteringen i Gävle fick de träffa logoped, sjukgymnast och specialpedagog.

– Men nu blir det inte så ofta. Vi får en kallelse när det är dags.

LÄS MER: Erik är inte som andra syskon

Barnhabiliteringen ordnar också familjeträffar för barn med Downs syndrom.

– Dit fick vi komma redan när hon var fyra månader. Det var helt fantastiskt! Det betydde mycket för oss att få träffa andra barn och familjer för att få se deras två- och treåringar prata och springa runt som vilka barn som helst. Gruppen träffas ungefär en gång i halvåret.

I dag går Freya på en vanlig förskola, på samma avdelning som sin lillebror Frank.

– Det funkar hur bra som helst. De andra barnen accepterar henne för den hon är. Jag möter nästan inga fördomar alls, förutom att många tror att alla med Downs syndrom alltid är glada. De har alla känslor precis som alla andra.

Hur skulle du beskriva Freya?

– Hon är full av energi, bestämd och oftast glad, faktiskt. Hon tycker om att rita, pyssla, dansa och ta hand om sina gosedjur. När Frank var nyfödd gick hon runt med sina gosedjur på axeln och klappade dem på rumpan, precis som vi gjorde med Frank.

Vad är skillnaden mellan Freya och Frank?

– Hon är äldre...

Familjen gick en TAKK-kurs på habiliteringen och lärde sig stödteckna, TAKK används tillsammans med talat språk.

– Freya kan teckna, men det har minskat ju mer hon lärt sig att prata. Till och med Frank tecknar, till exempel när han vill ha en smörgås, säger Sara.

– Det är häftigt att se hur fort de lär sig.

Pappa Ed kommer hem från jobbet och Freya kastar sig i hans famn. Ed hivar runt henne så att hon kiknar av skratt.

Oroas ni mycket över Freyas framtid?

– Man brottas hela tiden med oro, från det att hon föddes. Hur ska det bli när hon börjar på dagis? Kommer hon att få kompisar? Och nu oroar man sig för hur det ska bli när hon börjar i skolan. Men vi har märkt att det ordnar sig, det är dumt att gå och oroa sig i onödan. Allting kommer att bli bra, det löser sig.

Ny fosterdiagnostik gör att allt fler foster med Downs syndrom aborteras i Sverige. Socialstyrelsens senaste rapport visar att det föds allt färre barn med Downs syndrom trots att åldern när kvinnor får barn stiger, vilket innebär ökad sannolikhet för Downs syndrom. 60 procent av alla foster med Downs syndrom aborteras.

– Det är förstås den enskildas beslut och helt upp till en själv, men det som är tråkigt är att de väljer bort en människa, ett barn. Och det känns hemskt med ett samhälle där personer med avvikelser väljs bort.

LÄS MER: Marie får frukost på sängen varje morgon

LÄS MER: Sebastian gillar actionfilmer

Mer läsning