Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är kvinnan bakom den unika bilden

/
  • Anita Eshraghi samlade ett 30-tal av totalt nästan 70 läkare på Gävle sjukhus som har utländsk härkomst. foto: region gävleborg

Hon kände som de flesta av oss – hon ville stötta de som flyr i dag.
Hudläkaren Anita Eshraghi samlade alla läkare på Gävle sjukhus, med flykten till Sverige gemensam, och tog en bild.
– Vi vill visa att vi var som de en gång, säger hon.

Annons

Energin går inte att ta miste på. En dag kan bestå av möten med 15 patienter för Anita Eshraghi, hudläkare på Gävle sjukhus. Ändå ville hon göra mer.

– Det började med att en god vän Amil Younes Haji, som är överläkare här och som själv flytt från Syrien, mejlade ut en uppmaning att stödja Läkare utan gränser och UNHCR.

Det fick henne att tänka på sitt eget ursprung, på hennes flykt från Iran på 1980-talet. Uppmaningen gjorde också att de utlandsfödda på sjukhuset började prata med varandra, säger hon.

– Vi insåg att vi hade en exakt lika känsla, av flykten, av att vara flykting. Bara här på Gävle sjukhus arbetar sjuttio läkare som själva flytt till Sverige från ett annat land. Jag ville samla oss och ta en bild. Vi ville lyfta fram människorna som flyr, visa att vi var som de en gång i tiden. Visa att vi finns och att vi förstår! Det blir också en uppmaning till våra unga invandrare: Om vi lyckades så kan vem som helst lyckas!

Tanken var sedan att lägga upp bilden på sjukhusets hemsida, som ett stöd och som en påminnelse. Så hon mejlade ut förfrågan och klockslag för fotografering och hoppades.

– Det är alltid svårt att få ihop alla läkare, säger hon.

En kvart innan utsatt tid hade bara två dykt upp och fotografen skakade på huvudet

– Men vid utsatt tid var vi 30! Det visar vilket engagemang som finns här. Vi är så inne i patienterna, så klart, att vi nästan aldrig hinner stanna upp och prata med varandra som kollegor. Jag är så oerhört stolt över att kunna jobba med människor från hela världen dagligen på min arbetsplats.

I dag har bilden spridits i Region Gävleborg, läkarna på Hudiksvalls sjukhus tog också en bild, och andra landsting har hängt på. På Södersjukhuset i Stockholm finns hennes syster Bita som är gynekolog – speciellt inriktad på att hjälpa kvinnor som könsstympats – och där har hon fört diskussionen vidare. Gruppbilden på Gävleläkarna publicerades också i läkartidningen och Anita Eshraghi är själv lite förvånad:

– Jag har fått så många mejl och så många reaktioner. Och nu är jag ”Veckans Gävlebo”, jag tror jag ramlar av stolen!

Hon skrattar och i det ­kaos som omger oss känns bra att finna lite glädje.

Vad kommer du ihåg av din egen flykt?

– Inte mycket, jag var så liten, bara sju år.

Hon säger att det var en verklighet de levde i som barn, hon och hennes tre syskon, och att flykten blev föräldrarnas.

– De har offrat hela sina liv och vi barn fick njuta av det. Vi kom till Örnsköldsvik och fick ett hem där. Jag gick i samma klass som bröderna Sedin, vi tog studenten tillsammans! Ja, Örnsköldsvik kommer alltid att vara hemma.

Hon blir rörd när hon pratar om hembygden i norr och hennes tacksamhet går inte att ta miste på. Sedan gifte hon sig också med ”en norrlänning”, men hennes två barn är födda i Gävle.

Hur tar du det här engagemanget vidare nu, undrar jag och hon säger att hon vill att diskussionen ska hållas levande, medveten om att åsikterna också kan gå isär.

– Dagen efter bilden varit inne kom en av lokalvårdarna, en svensk kvinna, fram och kramade mig. En verksamhetschef kallade det jag gjort ”hedervärt”, det var fint. Sedan är det är klart att jag har fått vissa mejl med andra åsikter. Man får försöka förklara att Syrien inte finns längre.

Hon vill lyfta fram och verka för den mångfald som redan finns, säger att där finns styrkan och det viktigaste är att inte tappa tron på människorna. Vad betyder det för vården?

– Vi har olika sätt att se, känner olika metoder, vi kan känna igen åkommor som är typiska för de land vi kommer ifrån. I dag arbetade jag tillsammans med en läkare från Sudan, han pratade arabiska med några patienter, jag pratade persiska. Vi behövde inga tolkar på plats.

– Jag tror till och med att vi kan bli effektivare genom mångfald i vården.

Man måste låta sig själv bli berörd, slutar vi känna hamnar vi långt ifrån det mänskliga, säger Anita Eshraghi.

– Jag vill öppna för diskussion, verka för ett öppet klimat på jobbet, att man ska ha rätt att säga vad man tänker och tycker. Man måste våga fråga, i dag kommer kollegor fram och säger ”Men har du också flytt? Jag hade ingen aning!”.

– Innan kände jag två av läkarna på bilden från andra kliniker, nu känner jag 30!

Mer läsning

Annons