Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur går det för Lilan?

/
  • Lilan Othman omgiven av sina bästa vänner. Från vänster i bild Hevi Hami 9 år, Amal Khalouf 11 år och till höger i bild Tala Khalouf 10 år.
  • Lilan är en riktig liten tuffing, säger Sara Molnå.
  • Lilans egen berättelse om flykten som hon författat på svenska.

Förra året berättade Arbetarbladet om då 10 åriga Lilan Othman som ensam efter en fyra månader lång flykt kom fram till sin morbrors familj i Sandviken.

Annons

Vad har hänt sedan dess undrade jag och ringde upp Amin Othman.

– Jo, det går bra för Lilan. Hon har massor med kompisar och går i skolan och har kul. Vill du träffa henne? Undrar Amin.

Det vill jag naturligtvis. En ganska gråmulen dag så får jag träffa Lilan, Amin med sin dotter Jiyan och lärarna på Landningen Murgårdskolan, Sara Molnå och Elisabet Sonka.

Vi sitter i Lilans klassrum och hon berättar att sedan vi sågs i mars förra året så har hon börjat på Landningen i april. Klassen består av 19 elever och det är åtta olika nationaliteter.

– Jag har lärt mig svenska och jag tycker det är jättekul, men lite svårt, säger Lilan.

Hon berättar att hennes favoritämnen är matte, engelska, bild, idrott och slöjd. De ämnena studerar hon också i sin ordinarie klass på skolan. I klassen på Landningen är barnen mellan sju och tolv år gamla. Fokuset ligger på språkutbildning.

– Vi jobbar mycket med kroppsspråk, bilder och symboler, säger Sara Molnå.

Hon berättar att Lilan är så duktig i svenska och snart helt kan lämna Landningen. Både Sara och Elisabet hade läst Arbetarbladets reportage innan Lilan började i skolan.

– Vi var väldigt nyfikna. Och Lilan var redan en kändis när hon började hos oss, säger Elisabet.

Språket har kommit lätt för Lilan. Mycket tack vare Amin och hans hustru Gulistan. Familjen pratar mycket svenska hemma vilket ger Lilan det språkbad som betyder mycket för språkutvecklingen.

– När Lillan kom hit var en av de eleverna som kunde lite mer svenska som en fadder för henne. Nu är det Lilan som är fadder åt andra elever, eller fiffig kompis, säger Sara.

– Jag tycker det känns bra att hjälpa andra, säger Lilan och ler.

Elisabet Sonka berättar att klassen nyligen haft ett projekt i svenska där eleverna själva får hitta på en berättelse. Lilans berättelse är självupplevd och beskriver flykten med hennes egna ord.

Vad var jobbigast med flykten?

– Det var när vi gick genom skogen i Estland i 24 timmar, jag var helt utmattad, säger Lilan och ser lite fundersam ut.

Vad vill du bli när du blir stor Lilan?

– Jag vill bli läkare som pappa.

Lilans familj består av mamma Imam, pappa Abdulkarim och lillebror Loran, 8 år. De är inte längre kvar i staden Al Hasakah i norra Syrien som Lilan flydde. De har själva tvingats ta samma väg. Men bara cirka 8 mil norrut till den turkiska staden Mardin. Striderna mellan IS och fria syriska armén (FSA) som gör gemensam sak med de kurdiska styrkorna har tillsammans med otaliga NATO flygräder gjort det omöjligt att stanna i regionen. Familjen har lämnat allt efter sig.

Vad saknar du mest Lilan?

Min familj och mest Loran. Jag skulle vilja att de kom hit, eller att kriget tar slut, säger Lilan.

Amin berättar att han ofta frågar Lilan om hur det känns. Nu när de alla tvingats lämna allt de äger och har för att fly.

– Hon säger hela tiden att det går bra, att jag inte ska oroa mig. Men jag vet att hon säger så för min skull, säger Amin.

Mer läsning