Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jörgensdotter: Inte en sekund får vara förtvivlad

Annons

När jag var liten hade jag en släkting som sa, så fort något jobbigt inträffade, att det finns en mening med allt: Det märks kanske inte på en gång, men långt senare... så kommer en att förstå... För en bedrövad tonåring var det en ljuvlig tröst. Allt det jag gick igenom skulle en gång utmynna i ett resultat.

Överhuvdtaget är det en fin tröst för mellanstora problem. Det där med att gå igenom och nå fram – till något i slutändan bättre. Men det är en klen tröst i en, som en vän skrev och citerade Hugo Ball: ”rutten och senil värld”.

Menings- och resultattänket går hand i hand, och passar inte ihop med sorg. Vi vill förtvivlat att det ska göra det. Ingenting får gå till spillo. Inte en sekund får vara bitter och förtvivlad. Det var väl så det var med släktingen. Hon ville så gärna vara tacksam. Som att en måste välja. Eller kan välja. När sorgen plötsligt finns där. I form av till exempel döden mitt i livet. Formlösa orättvisor som kastar skuggor över allting – och den som klarar att kasta sig undan, den är inte framgångsrik utan grundlurad.

Jag är i en sorts sorg just nu. Jag har en släkting som är i en annan slags sorg. En vän som är i en tredje. Jag har okända systrar och bröder som är i sina ekande sorger. Åt inget håll finns den ”mening” en söker. Det är på ett sätt bara så krasst att en måste gå vidare. Eller går vidare, fast ingen tvingar en. I min slags sorg håller jag i minnen, fast det gör ont. Minnena utgör mig, den jag blivit, tillsammans med de människor jag minns.

Bilderna av de dödade barnen när jag forskar om Spanien eller läser om Syrien. Fotot på farfar jag aldrig tidigare sett, jag trodde att han var en men kanske var han samtidigt något annat? Okunskap­en kring det vi erfar, att inte kunna sätta sig ned och lägga upp en taktik, rita en målbild – kanske är det en tröst? Att en är liten och maktlös och att vi är många som är det tillsammans. Om det nu är tröst vi behöver.

På FB skriver en vän som för­lorat en närstående i cancer: ”vi vill inte höra att det går över”. En läkare säger att sorgearbetet tar ett år. Har vi, får vi, tid med det? Räcker den tiden?

I romanen jag skriver på nu blir det helt enkelt så att de som dör mycket påtagligt fortsätter leva i de levande och ger av sina egenskaper. Men det är ju ingen mening med det. Bottenlös är smärtan. Ekar genom varje minne. Och så känslan av att störta, och tänk om en blir liggande och aldrig kommer upp igen. Rädslan för att vara oduglig, inte få klappar på axeln: va stark du är! Vad du klarar! Tänk att inte klara. Tänk att vara svag. Meningslöshetens form är den värsta att befinna sig i. Ett tomrum som breder ut sig, och en letar desperat efter ett nytt rum; inrett och tryggt och fyllt av närvaro.

För tiden går och såren läker fan inte och en känner sig inte starkare och allt är klichéer och livsstilsmagasin att drunkna i. Det som återstår är den långsamma, olönsamma sorgen. De flack­ande ljuspunkterna. Och att vi förhoppningsvis har någon som ser efter oss, och någon att se efter.

Mer läsning

Annons