Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag har gått och blivit vuxen

Annons

Pocketbok efter pocketbok är staplade på varandra till en hög, färgglada lappar om påminnelser från höger till vänster, mappar med viktiga papper.

Varvat med handkräm, koffeintabletter, nycklar, ett glas vatten (who I am kidding, läs snarare ett stort glas cola light), läppbalsam, multivitamins, anteckningsblock, en gammal kopp med kaffe (en klunk av den resulterar utan tvekan i ett besök på hälsocentralen) och massa tidningar.

Bland mycket annat. Allt i ett. En röra utöver dess like. Lägg även till små lappar i sann carpe diem stil, a lá peppa-dig-själva-och-du-kan-faktiskt-ta-över-världen.

Favoriten just nu är: when you are following your inner voice, doors tend to eventually open for you, even if they mostly slam at first. Med mera, med mera.

Nej, platsen är inte del av ett färgglatt hippiekollektiv i Malmö, utan mitt skrivbord.

Ja, precis. Jag har med andra ord gått och blivit vuxen. Vuxenpoängen haglar äntligen över mig, jag trodde ett tag på fullaste allvar att de aldrig skulle göra det.

Jag har till slut hyrt in mig i ett frilanskontor i huvudstaden. Någonting litet, men samtidigt så ofantligt stort. Det steget upplevdes i början lika hisnande som att bestiga Kilimanjaro. Vilket jag ändå antar att det oftast gör när beslut tas som innebär intåg på nya, okända marker i livet. Och framförallt som ung kvinna, där vi minsann tidigt drillas i att vi nog gör bäst för oss själva och alla andra, att hålla oss till det säkra i livet, framför det osäkra.

Även om det osäkra utan någon större tvekan är ens mångåriga, innerliga dröm. Varför utmana ödet när det går att undvika.

Min vision var Carrie Bradshaw (den så hippa skribent och huvudrollsinnehavaren i serien Sex and the city). Nämligen att likt henne, någorlunda disciplinerat faktiskt kunna jobba hemifrån. Målbilden var jag och min laptop, på skrivbordet hemma. Duktigt och ambitiöst. Med någorlunda fasta rutiner måndag till fredag, och ett någorlunda skiljande på jobb och privat.

Hur den visionen gick? Sådär. Gott och kort. Självdisciplinen och jag har aldrig riktigt varit bästa vänner. Aldrig. Men nu. Himmel och pannkaka, vilken fart det har blivit. Usain Bolt, vänligen, släng dig i väggen. Din fart är inget att jämföra med min.

Sedan jag har en plats att gå till, varje dag. Jag klunkar kaffekopp efter kaffekopp, skriver i ilfart och tänker att det här är det jag ska göra. Det jag är ämnad att göra. I dag, i morgon och förhoppningsvis (ett inshallah på det, va) ända fram till pensionen. Som nog by the way inte kommer vara så väldigt fet p g a att jag är kvinna och har florerat inom kultursektorn. Där stora summor pengar absolut inte florerar i den utsträckning som de borde göra, tycker man. Och det där skrivbordet. Det kaosartade skrivbordet är för närvarande min absoluta favoritplats, i hela världen.

Trots dess möglade koppar med kaffe och en oreda som skulle få den rörigaste person att skaka på huvudet.

Mer läsning

Annons