Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Abusagr: Slöja eller inte slöja

I dagarna har både Åhléns och H&M uppmärksammats – både positivt och negativt – för att de använt modeller i slöja, hijab, i sina marknadsföringskampanjer.
Journalisten och Gävlebon Lina Abusagr skriver om sin relation till slöjan.

Annons

”Gå hem till ert hemland där ni äger en trottoar, den här delen av trottoaren är vår”.

Jag vänder mig om och jag ser min vän lyfta på sina armar av häpnad. Hon börjar argumentera emot en man i 30-årsåldern som skriker så hotfullt att man knappt hör vad han säger. Han har knuffat henne så hårt att hennes kropp vänts 180 grader.

”Jävla påskkärring”, vrålar han. Jag ser henne bli svag i kroppen och det börjar koka inom mig. Det här händer inte, tänker jag.

”Muhammed, Muhammed hund”. Det tredje glåpordet och jag tappar nästan känseln i kroppen. Han vill provocera oss alla den här gången. Nej, nu får det vara nog.

Mannen blir allt mer hotfull och det syns både i kroppsspråket och märks i orden som han vräker ur sig. Aldrig har jag känt mig så rädd men ändå full av kraft av all provokation. Jag går mot mannen och säger att han omedelbart ska be oss om ursäkt.

”Jag är född i landet”, säger han.

Haha. Jag skrattar. Oftast reagerar jag med skratt i ilskans stund. Den här situationen känner jag igen, det är just sådana spydiga främlingsfientliga kommentarer som präglat en stor del av mitt liv. Men sist jag var med om något sådant var saker och ting annorlunda.

Nu undrar jag varför just min vän blev knuffad och kallad för påskkärring? Varför gick han förbi mig och valde att attackera just henne? Är anledningen att hon bär på slöjan med stolthet, som jag gjorde en gång i tiden?

Det finns en markant skillnad på hur jag blir bemött i dag jämfört med när jag var slöjbärare. Jag fick ofta de där obehagliga blickarna som fick mig att känna mig som en utomjording. Ibland ville jag stanna hemma efter att glåpord hade skrikits efter mig alltför tätt inpå varandra. För många gånger kände jag mig osmart som inte förstod varför jag flitigt möttes av frågor kring mitt ursprung samt om extremister som utför terrordåd i islams namn.

”När kom du till Sverige?” – som att det vore en självklarhet att jag inte bott här i hela mitt liv. ”Men oj, vad bra svenska du kan prata” – som att det vore ett mirakel att jag kan prata svenska efter att ha gått i svenska skolor hela mitt liv. Men den absolut klyschigaste kommentaren måste nog ha varit: ”Gå hem till ditt hemland”. For God sake, var ska jag då ta vägen?

I tonåren när alla tjejer på gården satte på sig slöjan, ville den nyfikna sidan av Lina vara en del av den gemenskapen. Jag bar på hijaben (slöjan) i många år trots påhopp av hatbrottskaraktär. Det drev mig till att kämpa för alla muslimska kvinnors rätt att klä sig i hijab och utöva sin religion obehindrat.

En dag kände jag att jag inte kunde bära på någonting för andras skull – alltså för att stå emot rasism. Därför tog jag beslutet att inte täcka mitt hår tills jag väljer att bära den för rätt anledning.

Men hör och häpna. Jag kände mig inte mer fri efter att jag tog av mig den.

Däremot uppfattade samhället och människor i min omgivning mig som mer fri.

Som på den akademiska institution där jag studerade journalistik: en dag träffade jag min lärare på hans rum och skulle få feedback på ett arbete jag hade skrivit. Han lade hastigt ned arbetet på sitt skrivbord, vände sig om mot mig och sade: ”Lina, vad är det som har hänt?”.

Jag blir orolig och tänker att jag borde ha valt ett lättare ämne att skriva om. Typiskt mig att skriva om kontroversiella samhällsfrågor.

Han gestikulerar med händerna runt sitt huvud och han fortsätter: ”När du påbörjade den här utbildningen var du så… ja, du skämdes och var ganska introvert. Nu känns du mer öppen”.

I början av utbildningen bar jag på slöja, den dagen jag satt på hans kontor var mitt hår inte täckt. (Jag vill bara inflika med att jag hade skrivit arbetet lika bra i slöja också).

Sanningen är att jag inte känner mig mer fri eller öppen i dag. Sanningen är att jag i dag har hamnat i en trygghetszon. Sanningen är att när tygbiten togs bort från mitt huvud, följde även glåporden och de hotfulla blickarna med.

Konstigt nog var det efter att jag tog av mig slöjan som jag fick ”förmånen” att bli kallad för fri. Men vad är definitionen av frihet egentligen? Är man fri när man inte bär på hijab? Kan man vara fri och bära på hijab?

Det pratas om att den muslimska kvinnan i slöjan är förtryckt, samtidigt blir hon förtryckt i det offentliga rummet just på grund av hennes klädesplagg. Väldigt motsägelsefullt.

Bara för att min syn på frihet inte passar in i det västerländska normsystemet, innebär inte att mitt perspektiv är fel. Så som kvinnor har rätten till att, som många uttryckt det – ”vara fria från slöjan”, ska de heller inte fråntas rätten att bära den utan farhågor.

Kanske får jag sätta på mig en turban i och med att den accepterats av västvärlden som ett modeplagg. Kanske får jag täcka mig så länge jag visar en bit av min lugg som ett bevis på att jag inte är förtryckt. Kanske. Bara om.

Min frihet tas ju ifrån mig när jag tillåts bära på slöjan bara jag gör det under vithetsnormens villkor. Och väljer jag att bära på den traditionella slöjan utan att den stajlas om, måste jag gå runt med en konstant rädsla och vara beredd på rasistiska påhopp samt främlingsfientliga kommentarer. Kanske till och med misshandel.

Betyder detta att jag bara har två val? Att antingen välja mellan att vara accepterad under vissa orimliga villkor, eller välja att följa mitt hjärta med rädsla?

Mer läsning

Annons