Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nordström: När drömmar går upp i rök

Annons

Jag satte mig utomhus på träbänken vid Gävle centralstation. Där har jag suttit många gånger tidigare i väntan på tåget. För många stressade människor är väntan en plåga. Jag har numera lärt mig att se den som en njutning. Väntan ger nämligen nödvändig tid för eftertanke och reflektion.

Vårens första solstrålar gav själen värme. Vinden fläktade lätt och behagligt. Jag satt i min egen värld och lyssnade på musik på sedvanligt hög volym och noterade därför först inte mannen som slog sig ner bredvid mig. Jag anade bara en stickande nyans av inpyrd rök, gammal alkohol och rakvatten.

Mannen knackade mig på axeln. Jag tog av hörlurarna och såg hur han viftade med en otänd cigarett i luften. Är det okej om jag röker, undrade han. Jag svarade ja. I cigarettångorna började vi prata. Han hade rökt i över 50 år och hade gett upp försöken om att sluta för 40 år sedan. Däremot förfasades han ännu över alla unga människor som röker och han tyckte att det var viktigt att visa respekt. Det var därför frågade han alltid om det var okej att röka om han befann sig i närheten av andra människor utomhus.

Jag var på väg. Han väntade vid stationen på en gammal kärlek som han inte träffat på över 30 år. Han var förväntansfull, nervös och fnittrade när han berättade om henne, likt en tonåring på väg till sin första date. Han hade klätt sig fin. Det gråa halvlånga håret var bakåtkammat och flottigt som hos en nyrik glidare på Stureplan.

Han började berätta om sitt liv, hur han hade rest runt och bott i olika städer i Europa, om äventyr och eskapader, framgångar och motgångar, lycka och sorg. Även om berättelsen hade sina uppenbara logiska luckor och även om det var lika uppenbart att han skarvade för att göra storyn bättre var det en enormt underhållande historia. Jag sade åt honom att han borde bli författare, men det hade han inget intresse av. Han ville bara vänta, på henne, kärleken som han inte träffat på över 30 år. Hon skulle komma nu med tåget. Han hoppades att de skulle finna det vackra på nytt.

En människa hinner berätta mycket på tio minuter, speciellt när den människan möter en person som lyssnar, nickar, hummar och verkar intresserad. Jag fick känslan av att det var länge sedan någon hade lyssnat på honom. Förmodligen hade de flesta av hans bekanta redan hört den här historien, i mer eller mindre målade varianter, åtskilliga gånger förut. Så han fortsatte att prata. De enda gångerna han tystnade kort var när han tände en ny cigarett.

Tåget dundrade in på stationen och skingrade rökridåerna och berättelserna om Paris, Berlin, nattklubbar och magiska restauranger. Tåget som jag skulle åka med och som den han väntade på skulle komma med. Vi sade farväl. När tåget rullade iväg tittade jag ut genom fönstret för att se honom omfamna den han väntade på, men han syntes inte till.

Jag såg honom några dagar senare i centrala Gävle. Våra ögon möttes. Jag hejade, men han noterade mig inte ens. Han såg ut som en helt annan person. Den självsäkre och välklädde underhållaren såg ut som en mycket gammal man, tärd av livet och dess sorger. Han såg ut som en man som vandrade tungt i en dröm som på nytt krossats.

Jag säger som John Lennon (1940-1980):

”En dröm ni drömmer tillsammans är bara en dröm. En dröm ni lever tillsammans är verklighet”.

Mer läsning

Annons