Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Patetiska Vilda Västern-män

Ola Liljedahls söndagskrönika:

Annons

Jag har varit i Paris. Fem dagar!

– Var du på Monkeys?

– Nä.

– VA??? Men vad fan? Var du inte där?

Jag hamnade i den där känslan av att, aj då, är det här något jag har missat? Är det nåt som jag borde ha varit på i stället för de ställen jag hade hamnat på.

I stället för att prata om min Parisvistelse stod jag plötsligt och lyssnade på Monkeysmannens berättelse. Det var lite märkligt. Ännu märkligare var det att inse att han varit i Paris en gång, en dag – för sex år sedan.

Monkeys har jag varken förr eller senare hört talas om. Ingen annan heller. Med lite kombination av aggressivitet och förvåning och hög röst fick han mig att känna mig som den lilla Ola från lilla Färila jag var.

I dag vet jag att det där är en människotyp.

Möjligen en manstyp? I alla fall är det nästan enbart män som jag genom livet stött på som är så. Många gånger på tidningsredaktioner. Journalist är ett hedervärt yrke men det finns många komplexmän i branschen. Så små att de måste göra sig stora genom att förminska andra.

Fast förmodligen finns de i alla yrken, på alla arbetsplatser. Ofta är de mellanchefer. Ibland jurymedlemmar i Idol. De går omkring som en kvarleva från Vilda Västern-tiden. Det gäller att dra snabbast och skjuta först för att vinna.

Jag var 22 när jag började genomskåda detta.

Då hade jag varit i New York för första gången när jag av en tio år äldre kollega på tidningen jag jobbade på fick känslan av att, aj då, vara den enda människan på jorden som hade missat världens bästa skoaffär. Va!!! Var du inte på den? Några år senare flyttade vi till New York och, visade det sig, bodde i samma hus som just den världens bästa skoaffär.

När jag passerade butiken varje dag i ett år insåg jag att den skoaffären var som vilken skoaffär som helst – varken bättre eller sämre. Plötsligt såg jag kollegans litenhet. Det hade inte spelat någon roll vilken stad eller butik det handlat om. Han hade försökt få det att kännas som en miss att vara i Norrköping och inte gå in på Din Sko också.

När jag av en slump träffade en gammal skolkompis till honom insåg jag att min kollega varit den där som aldrig fick dansa på skoldansen. Möjligen var det därför han såg till att alltid dra först och snabbast nu.

När jag började lyssna hörde jag samma förminskande sätt vem han än pratade med – men framförallt om det var yngre tjejer, gärna vikarier, på arbetsplatsen.

Ska du flyga till Brasilien? Va!!! Flyger du inte med KLM?

Varpå den stammande vikarien som var så glad för sin Brasilienresa fick känslan av att, aj då, hon borde nog bokat med KLM.

Som om det spelade någon som helst roll!

Som 50-åring kan jag nästan tycka synd om Vilda Västern-männen i sin ynklighet. Men det stör mig att mina barn ska ut i livet och arbetslivet och träffa på den där typen.

Jag ger därför råd högt om att tro på sitt och gå sina egna vägar … men viskar att blir det för jävligt är det tillåtet att fråga nåt om skoldansen.

Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se. Han tycker egentligen att alla ska vara snälla mot alla.

Mer läsning

Annons