Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Provokation eller inspiration

/

Annons

Är det här kärlek? frågar personerna i den roman jag håller på att skriva nu. Det är en slags refräng. I Gävle och i Spanien, de vänder och vrider på frågan. Provar sina känslor mot omvärlden och mot sina egna gränser och avgrunder.

Man kan inte förklara kärlek, men om man inte försökte, var stode vi då?, är ett omkväde i PO Enquists roman Nedstörtad ängel. Men det är egentligen kärlekens form, inte dess väsen, som är intressant.

När jag var liten var jag besatt av tanken att min mamma skulle hitta ut ur kärnfamiljen och in i ett äventyr. Jag tänker på de former som vi lärt oss att leva i. Det finns förstås olika orsaker till just de formerna, bortanför själva kärleken och förhoppningsvis vänskapen, som till exempel behovet av trygghet, oviljan att vara ensam, rädsla för praktiskt bök, ekonomi, konvention, attraktion. Vi har olika krav och olika utgångslägen. Det finns också samhälleliga kontexter som olika former passar mer eller mindre bra ihop med.

Jag tänker på människor som valt andra sätt att leva (eller hamnat utanför normen, eftersom normen är så snäv).

I min roman har huvudpersonen Ingemar, på klassiskt vis, sin mamma som ett ideal. Han upplever att hennes kärlek är en matsäck att leva av för evigt. Det ger en underbar styrka. Tills han inser att han inte alls kände mamman. Det behöver inte påverka kärleksmatsäcken men det inverkar på känslan av närhet. Det rubbar Ingemars invanda cirklar; plågsamt, men också en öppning.

I Åsa Grenvalls fantastiska "Deras ryggar luktade så gott" får barnet en smärre chock när hon ser kompisen bli kramad och tröstad av sin mamma, det har aldrig hänt henne - hon visste inte att kärlek kunde se ut så. Hon har trott att kärlek är förknippad med att anpassa sig och aldrig vara till besvär.

Klara i min roman virvlar runt på dansgolv, hon är inte på jakt efter någon särskild, men hon behöver få känna sig sedd (bekräftelsebehovet är grundläggande). Hon vill känna sig levande. Det går att ställa frågor kring det också: Vad det är att känna sig levande. Och svaret är alltid individuellt. Men normerna finns där. Traditioner, generationer. Skammen och skulden finns där. Blicken på den som går, och den som stannar. De förutfattade meningarna. Fast ingen kan fastställa kärlekens form, och ingen kan säga åt vilket håll - och in i vilken ny form - den växer.

Conxa i romanen är kär i två stycken, en okänd och en som kommer nära. Den ena kan hon vira drömmar runt (och de behöver aldrig gå sönder), den andra är plågsam verklighet inklusive nödvändig famn. Hon jämför dem inte, väljer inte. Hon behöver dem båda.

Det finns (hela tiden) frågan: Får man göra så?

Ett par separerar efter många år tillsammans, och får olika reaktioner. De passar ju så bra ihop. Ska de verkligen inte försöka ändå, ställa sig över sina idéer. Någon betraktar dem plågat, och upprepar - också som en refräng: Men hur ska det bli med barnen? Någon vill pådyvla sinnesförvirring, kanske för att försvara sitt eget livsval. Ett oväntat sätt att välja sitt liv kan provocera, eller inspirera. En vill förstå, och förklara. Men kärleken kommer i så oändligt många former. Den går inte att kontrollera, förutsäga, trolla fram, eller trolla bort.

Mer läsning

Annons