Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiktor är Nyhetsbyrån TT:s enda korrespondent

/
  • Wiktor Nummelin är Nyhetsbyrån TT:s enda utrikeskorrespondent. Att dra ner på antalet journalister ute i världen är bara en av journalistikens nedskärningar. Wiktor förstår åtgärden, men tycker det är tråkigt att inte hinna med att förmedla en känsla av hur det är att befinna sig på en viss plats. Den snabba journalistiken är inte en form som bjuder in till fördjupning.
  • Sommarstugan i Lingbo har blivit familjen Nummelins svenska hem, här kan Wiktor stänga av några veckor och återhämta sig inför ett nytt intensivt arbetsår.
  • Den stillsamma omgivningen i Lingbo har blivit Wiktors frizon. Stugan har utsikt över sjön Lingan.
  • Den här sommaren var Wiktor i särskilt behov av semester. Greklandskrisen tog på krafter och blev långa arbetsdagar för utrikeskorrespondenten.

Wiktor Nummelin är ensam med att rapportera om världen – i världen. Han är Nyhetsbyrån TT:s enda utrikeskorrespondent.
Med bas i Bryssel är det hans jobb att rapportera om EU och de 28 EU-länderna. En stundvis omöjlig uppgift menar han själv, som likaväl hade kunnat göras av tio personer.

Annons

Den stillsamma omgivningen i Lingbo har blivit Wiktors frizon. Här kan han andas ut efter det intensiva arbetsåret. Just i år var semesterveckorna i Lingbo särskilt efterlängtade. Greklandskrisen tog på krafterna. Under den mest intensiva veckan av förhandlingar jobbade Wiktor 90 timmar innan han skakig gick hem.

I den röda stugan med utsikt över sjön Lingan, stor gräsmatta och snickarboa är han bortkopplad från den värld han annars rapporterar om. Sommarstugan är familjens svenska hem. Det är hans fru Annas familjestuga, som byggdes av hennes gammelmorfar 1912. Här spenderar familjen somrar och jular, resten av året bor de i Bryssel – där Wiktors liv är långt ifrån lugnet i sommarstugan.

Lokalredaktioner läggs ned, tidningar slås ihop, journalister blir av med sina jobb… Liksom i många andra branscher står journalistiken inför stora förändringar. En av många nedskärningar är just utrikesjournalistiken.

När Wiktor var liten fascinerades han av de där långa reportagen som förmedlade känslan över hur det var att befinna sig på en annan plats. Han blev journalist, började jobba på Nyhetsbyrån TT och fick en tjänst som korrespondent i Ryssland.

– För mig har det alltid varit utrikesjournalistik. Jag har alltid varit mer intresserad av främmande länder än svensk partipolitik.

I Moskva var han en av fyra korrespondenter. TT hade journalister i New York, Berlin och Paris. Men det var tolv år sedan och tjänsterna har försvunnit en efter en. Wiktor flyttade tillbaka till Sverige, dels för kärlekens skull och dels för att situationen i Ryssland blev för påfrestande.

2012 fick han en ny utlandsanställning – Wiktor blev nu nyhetsbyråns enda korrespondent. Huvudfokus är att rapportera om EU, men hans tjänst innefattar också de 28 medlemsländerna. Att förmedla känsla blev därmed omöjligt, tiden räcker inte längre till.

– Jag förstår att mediehusen drar ner på utlands personal – tekniken gör det möjligt att rapportera om allt från skrivbordet, man kan ta del av alla städers lokaltidningar och kan ringa överallt. Det är en billigare metod. Samtidigt som utrikeskorrespondenterna försvunnit har utrikesredaktionerna också krympt, så det blir svårt att motivera varför ett mediehus ska ha reportrar ute i världen. Jag förstår, men det är samtidigt tråkigt att allting görs hemifrån. Journalistiken tappar närvaro och känsla.

– Med ett telefonsamtal kan vi inte garantera att informationen är korrekt. Det är alltid bara en människas bild. Det är större chans när vi är på plats och ser händelsen med egna ögon.

Wiktor trivs med livet som utrikesjournalist men han har samtidigt aldrig varit lika stressad. Första året i Bryssel var tufft. Det nya ansvaret och stressen av att hinna med allt tog på krafterna. Sedan satte han ner foten.

– Egentligen är det en omöjlighet att bevaka EU och alla länder, mitt jobb skulle behöva göras av tio personer vissa dagar. Det är klart man känner en viss frustration men utmaningen är att lära sig att koppla av och prioritera jobb. Jag spenderar en halv dag i veckan med att enbart planera. Jag sorterar efter vad som är viktigt för oss och saker som ingen annan skriver om – de jobb som inte kan göras från redaktionen.

I jämförelse med andra länder har Sverige få utrikeskorrespondenter menar Wiktor. Han kan ofta bli frustrerad då han jämför sin tjänst med kollegor från andra länder. Flera länder har egna redaktioner i landet med flera anställda, många har dessutom en nyhetsbyrå att luta sig emot. Men Sverige är inte värst, Lettland har en reporter för alla mediehus.

Den här sommaren blev extra intensiv.

– Att krisen i Grekland pågår betyder ju inte att allt annat upphör. Grekland och EU hade kunnat sköta krisen så mycket bättre. Jag hoppas verkligen de lär sig av händelsen och inte förhandlar i sista stund nästa gång. Nu var de ju tvungna att gå med på vissa saker.

Wiktor tror inte vi behöver oroa oss när det kommer till rapportering av engelsktalande länder. Men när det kommer till andra språk tror han risken är att vi går en anglosaxisk bild till mötes. Då behöver reportrarna ofta gå via BBC om de inte kan språket.

– Jag hoppas på att det kommer vända en vacker dag. I dag har journalistiken för stort fokus på snabbhet, det går före kvalité. Format bjuder inte in till förståelse. Det bästa av världar skulle vara en kombination. Folk gillar att sätta sin in i något, så den typen av journalistik kommer nog komma tillbaka men kanske i en annan form. Jag har inte helt gett upp hoppet ännu.

– Jag förstår vikten av den lokala journalistiken, men ibland tycker jag att våra problem blir så hemskt stora för att vi inte tar oss tid att jämföra med andra länder. Vi kan lära mycket av vad som händer i världen.

Mer läsning

Annons