Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävleborna som halshöggs för sin tro

/
  • HÅRDA BUD. I 1600-talets Sverige gällde det att hålla sig till den officiella statliga tron.                           De svenskar som gick över till katolicismen halshöggs utan pardon, som läraren  Zacharias Anthelius från Gävle.
  • Ulf Ivar Nilsson

Det fanns en tid då Sverige var en diktatur som styrdes med järnhand av religiösa fundamentalister. Där staten bestämde över invånarnas tankar och där människor torterades och avrättades för att de inte ställde upp på den vidskepelse som var godkänd av myndigheterna.

Annons

På hösten 1624 halshöggs några katoliker på ett torg i Stockholm. En av dem var född och uppvuxen i Gävle och en annan hade tjänstgjort som vice rektor vid det som i dag är Vasaskolan. En tredje Gävlebo ställdes också inför rätta och dömdes, men klarade livhanken med blotta förskräckelsen.

Zacharias Anthelius kom från Skellefteå men gick i trivialskolan i Gävle innan han på våren 1600 tog studenten i Uppsala. Fem år senare, det år han fyllde 22, gav han sig iväg till Tyskland för att läsa vid olika universitet. Under sin tid vid jesuitkollegiet i Olmütz, i nuvarande Tjeckien, blev han omvänd till den katolska läran. Han hamnade så småningom i österrikiska Graz där han blev filosofie magister vid stadens katolska universitet.

Efter tio år utomlands längtade han hem och sommaren 1615 återvände Anthelius till Gävle där hans storebror Johannes var kyrkoherde. Han fick anställning som lärare vid sin gamla skola, där han redan efter en termin utnämndes till vice rektor. Nu gifte han sig också med sin ungdomskärlek Engel Kröger, dotter till en tysk köpman som slagit sig ner i Gävle.

Under nästan hundra år hade det pågått en kamp i Sverige mellan den katolska kyrkan och den nya lutherska läran. Gustav Vasa hade – mer av politiska än religiösa skäl – satt stopp för påvens inflytande redan 1527, men under Johan III:s dagar hade katolicismen börjat komma tillbaka. Så svängde det igen och 1593 bestämdes det till slut att Sverige skulle vara ett protestantiskt land. 1617 gick man en bit längre och förbjöd all katolsk verksamhet. Den som inte ställde upp på den lutherska trosbekännelsen tvingades att lämna landet och den som ägnade sig åt katolsk propaganda riskerade att dömas till döden som landsförrädare.

Zacharias Anthelius basunerade inte ut att han var katolik, men bland kollegerna på skolan hittade han en trosfrände. Han hette Erik Niurenius och hade, precis som Anthelius, gått i skola i Gävle, fortsatt till Uppsala och sedan övergått till katolicismen när han studerade vid ett tyskt universitet. Där, i Wittenberg, hade Niurenius för övrigt slagit sig ihop med en ung student från Gävle, klockarsonen Nils Campanius. Det visade sig att även han studerat i Uppsala och övergett den lutherska läran efter några år i Tyskland.

Nu blev Anthelius inte kvar i Gävle så länge. Redan hösten 1616 flyttade han till Nyköping där han tillträdde en tjänst hos hertig Karl Filip, yngre bror till Gustav II Adolf. Där fann han återigen en meningsfrände i 21-årige Georg Bähr – den fjärde personen i den här berättelsen som konverterat till katolicismen under sina studieår utomlands.

De båda blev mycket goda vänner och när Anthelius avslöjade att han ville bikta sig inför en katolsk präst skickade Bähr bud efter den tyske jesuitpastorn Henrik Schacht. Denne anlände till Nyköping i december 1623 under förevändning att han skulle sälja vin och råttfällor. Då hade Anthelius utsetts till borgmästare i Södertälje samtidigt som Bähr blivit sekreterare vid kungliga kansliet i Stockholm, så nu såg framtiden ljus ut för de båda smygkatolikerna.

Men så en dag ställdes allt på ända. Och det skedde på ett ganska snöpligt sätt.

Det var en italiensk musiker, lutspelaren Giovanni Veraldi som angav dem. Även han hade varit i hertigens tjänst i Nyköping och eftersom han själv var katolik, om än en rätt ljum sådan, kände han väl till de båda svenskarnas religiösa hemvist. Orsaken till att han nu förrådde dem var ren och skär svartsjuka. Italienaren hade nämligen fått veta att Bähr hade ett förhållande med hans hustru.

Zacharias Anthelius, Georg Bähr och den falske råttfälleförsäljaren greps omedelbart. Och efter en tid hämtade man Anthelius gamle kompis från Gävle Erik Niurenius, som satt som kyrkoherde i Luleå.

Snart dök också Nils Campanius namn upp i utredningen – klockarsonen från Gävle ni minns, som Niurenius träffat i Wittenberg. Han var nu rektor vid skolan i Enköping och hade en gång tidigare, för rätt länge sedan, förhörts av den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna. Den gången hade det slutat med att han fått förlåtelse för sina religiösa förvillelser i ungdomen, så han tog nu utan fruktan farväl av sin unga hustru och sina två små barn och reste självmant till Stockholm för att rentvå sig ännu en gång, om det nu skulle behövas.

Det visade sig snart att den stora process som statsmakten nu drog igång inte enbart handlade om att några undersåtar hade fel tro. Kungen personligen, rikskanslern och en lång rad andra herrar ur den svenska makteliten hetsade också upp sig inför tanken att man kommit en omfattande sammansvärjning på spåret. Att de katoliker man fångat ingick i en komplott där kungens liv stod på spel och att de agerade på uppdrag av utländska krafter, där väl den svenskfödde polske kungen Sigismund räknades som huvudfienden.

Man började förhören lite mjukt med att fråga Georg Bähr om han var beredd att avsvära sig sin katolska tro, och antydde att han i så fall skulle kunna bli benådad. Men han vägrade sturskt och då beslöt man sig för att fortsätta utfrågningen i tortyrkammaren. Där band man hans händer bakom ryggen med ett rep, så slog man ett järnband runt hans ben och frågade vad han visste om stämplingarna mot kungen och regeringen.

– Ingenting, svarade han. Jag vet ingenting!

Så fortsatte Bähr att svara trots att man drog åt järnbanden allt hårdare. Han tog Gud till vittne på att han talade sanning och inte ens en omgång i sträckbänken kunde få honom att säga något mera. Men han lovade till slut att gå över till den lutherska läran för att slippa den hårdhänta behandlingen. Resultatet blev att han slapp fortsatt tortyr, i stället dömdes han till döden och halshöggs.

Även Zacharias Antehelius erkände utan omsvep att han var katolik, men även han förnekade att han propagerat för sin tro i Sverige och bedyrade att han inte agerat som spion eller sändebud för någon främmande makt.

Efter timmar i järn och sträckbänk instämde han till slut i förhörsledarens påstående att den lutherska läran var den enda sanna kristendomen. Men denna påtvingade omvändelse räddade inte hans liv. Den 1 september 1624 dömdes han till döden, dels för att han var en ”avfälling” men också för att han visat förakt ”för Kung Maj:ts nådiga lagar”. Straffet verkställdes på torget i Stockholm tio dagar senare.

Nils Campanius utsattes för samma grymma behandling, men ingen trodde på honom när han om och om igen bedyrade att han inte alls var katolik utan hade precis samma trosuppfattning som sina domare. Det sägs att han kastade sig ner på knä inför rätten och bad för sitt liv, men även han halshöggs utan pardon.

Då kom Erik Niurenius undan betydligt lindrigare. Han slapp tortyren och fick dessutom behålla livet trots att han väl var lika skyldig eller oskyldig som sin vän Campanius. Orsaken anses vara att hans fina släktförbindelser. Ärkebiskopen Petrus Kenicius, som själv gått i skolan i Gävle, var svärfar till Eriks äldre bror Olov och man misstänker att han knappast ville ha en halshuggen kättare i släkten. Niurenius dömdes i stället till tre års landsflykt. Sedan han avtjänat den tiden vid det protestantiska universitetet i Rostock återvände han hem och fortsatte sin lysande karriär inom den svenska kyrkan.

Hur gick det då för den femte åtalade, jesuiten Henrik Schacht? Ja, eftersom ingen hade pekat ut honom som spion eller landsförrädare slapp även han möta bödeln utan kastades i stället med omedelbar verkan ut ur landet.

Mer läsning

Annons