Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävlepojken som avrättades i USA

/
  • OSKYLDIGT BARN. Heinrich Lorenz tog  realexamen vid läroverket i Gävle våren 1920, och det var i det sammanhanget den här bilden togs. Tio år senare dömdes han för överlagt mord och   hängdes i statsfängelset i Connecticut, USA.  Ur Berna Roths fotosamling i Gävle Stadsarkiv
  • Jacob Ljungqvist
  • MAMMAS GATA. Vid Drottninggatan 17 i Gävle, mellan Stortorget och Rådhusesplanaden, låg sjukvårdsaffären Vita korset. Den ägdes av Heinrich Lorenz styvmor, barnmorskan Agnes Collin. Butiksskylten syns bortom lastbilen på den här bilden från 1940.  Ur Gävle stadsarkivs samlingar
  • Ulf Ivar Nilsson

Kan ni ange något skäl till varför jag inte ska döma er till döden?
Den unge mannen stod tyst i en halv minut. Sedan kom svaret, lågmält och stilla:
– Det var aldrig min avsikt att skjuta Anderson.

Annons

Det hade nog inte spelat någon roll vad han anfört till sitt försvar. 25-årige Henry Lorenz hade dödat en människa och staten Connecticut krävde att han skulle sona brottet med sitt liv.
Som i en dimma hörde han hur domaren läste upp sitt hemska beslut: Lorenz skulle föras till statsfängelset i Wethersfield och där, den 12 augusti 1930, hängas vid halsen tills han var död. And may the Lord have mercy upon your soul.
Den dödsdömde rörde inte en min. Men efteråt klagade han över att processen dragit ut på tiden så han fått vänta på sin middag.


hette egentligen Heinrich i förnamn och var född i Tyskland 1904. Men han kom till Gävle redan som tvååring, växte upp på Hattmakargatan och tog realexamen vid stadens läroverk.
Hans far kom från Dresden men hans mor var född i Gävle och här fanns också hans mormor och morfar. Men det var mammans moster, Agnes Collin, som tog hand om gossen och det var hos henne han bodde tills han fyllt tjugo år. Fröken Collin var barnmorska och ägare till sjukvårdsaffären Vita Korset som låg vid Drottninggatan 17.
När han gått ut läroverket praktiserade Heinrich vid Korsnäs AB och tanken var att han skulle utbilda sig till forstmästare. Men han valde i stället att följa med en morbror till Mexiko för att arbeta på ett amerikanskt oljefält. Där insjuknade han i malaria men blev ändå kvar i tre år.


där han fick jobb som kontorist på en skrivmaskinsfabrik i Hartford, Connecticut. På fritiden spelade han fiol och piano och han var omtyckt av alla.
Här träffade han också en svenskättad flicka, miss Benson. Och trots att hon bara var 17 år och fortfarande gick i skolan förlovade sig paret och började prata om att gifta sig. Mrs Benson hade inget att invända mot dotterns planer men flickans morbror, Nils E Anderson, motsatte sig bestämt att hon skulle binda sig vid så unga år.


åkte Anderson och Lorenz bil tillsammans. Samtalet övergick snart till ett våldsamt gräl, i första hand om det förestående bröllopet men kanske också kring det faktum att Lorenz var skyldig Anderson en summa pengar.
Bråket slutade med att Lorenz drog upp en revolver och sköt Anderson till döds. Därefter lyfte han över liket till baksätet, körde en bit och stannade vid en åker där han lämpade av kroppen.
Efter dådet flydde gärningsmannen till Kanada. Därifrån skickade han ett telegram till sin fästmö och med hjälp av detta lyckades polisen spåra upp och gripa honom.
Inför polismännen och flera andra vittnen erkände Lorenz, både skriftligt och muntligt, att han dödat sin fästmös morbror. Samtidigt gjorde han det ödesdigra misstaget att medge att han begått gärningen med berått mod. Därmed handlade det om överlagt mord, ett brott som vid den här tiden nästan alltid straffades med döden i USA.
I delstaten Connecticut var rättsskipningen starkt präglad av engelsk praxis och avrättningarna skedde genom hängning ända till 1937 då galgen ersattes med elektriska stolen.
I ett referat från rättegången läser jag att ”Lorenz syntes alldeles oberörd, som om han ej förstod, att hans liv stod på spel. När han blev uppkallad att själv yttra sig visade han icke den minsta nervositet.”


att Henry Lorenz skulle avrättas, medan försvararen, den svenskfödde advokaten Walfrid Lundborg pekade på en rad förmildrande omständigheter. Brottet hade skett i hastigt mod och hans klient var tidigare ostraffad. Dessutom var Anderson känd som en sällsynt osympatisk person och till och med hans syster, Mrs Benson, ställde helhjärtat upp på hans mördares sida. Domstolen ansåg ändå att det handlade om ett ”first-degree murder” och dömde Lorenz till döden.
Inte förrän i början av sommaren fick utrikesdepartementet i Stockholm veta vad som hänt och svenske generalkonsuln i New York, Gösta Oldenburg fick i uppdrag att göra vad han kunde för att rädda den svenske medborgarens liv.


var domen helt korrekt, rent juridiskt. Men kanske det ändå fanns en chans att rädda Lorenz från galgen genom att vädja till den benådningsnämnd, Board of Pardons, som leddes av delstatens guvernör, John H Trumbull.
Ett argument kunde vara att inte mindre än sex nära släktingar till Lorenz hade begått självmord under olika grader av galenskap och den svenska polisen fick nu i uppdrag av UD att i all hast sammanställa en rapport över alla dessa tragiska dödsfall.
Advokat Lundborg ställdes sig dock tveksam till att framställa sin klient som själsligt sjuk. Två experter hade redan slagit fast att det inte var något fel på den dödsdömdes psyke och även om den taktiken skulle rädda Lorenz från galgen skulle han med all sannolikhet aldrig någonsin släppas ut om han stämplades som en oberäknelig galning.


nådde Sverige och Gävle i början av juni och på initiativ av stadens skorstensfejarmästare Jacob Ljungqvist drog man igång en aktion för att stoppa avrättningen. Artur Rydins advokatbyrå fick i uppdrag att samla in intyg från personer som känt Lorenz och som kunde vittna om vilken fin människa han var. Runt femtio Gävlebor skrev också under en protestlista där man krävde att Lorenz liv skulle skonas. Bland undertecknarna fanns flera av hans skolkamrater och lärare.


nämnde Walfrid Lundborg inte de sinnessjuka släktingarna i Sverige utan poängterade i stället att Lorenz var ung och skötsam och att man av det skälet borde mildra hans straff till livstids fängelse. Om domstolen bara kunde vänta med sitt beslut lovade advokaten att skaffa fram en rad intyg från Sverige som bekräftade att Lorenz var en hederlig och omtyckt person.
Efter sammanträdet begärde ändå ett par av ledamöterna att få veta mer om självmorden i Lorenz familj. En tid senare, när alla papper anlänt från Sverige, bestämde man att domen trots allt skulle stå fast och dödsstraffet verkställas.
I ett sista försök att få domen upphävd skrev advokat Lundborg till Connecticuts högsta domstol och vädjade om en ny rättegång, nu med hänvisning till Lorenz ärftliga belastnig. Men där nekade man att ta upp fallet och därmed var alla möjligheter att rädda Lorenz unga liv uttömda.


, fyra minuter efter midnatt, öppnades falluckan under fånge nr 12016 i statsfängelset i Wethersfield. Repet spändes med ett ryck och femton minuter senare konstaterade läkaren att Henry Oswald Lorenz, var död.
Efter avrättningen fick offrets syster, Mrs Benson, tillstånd att ta hand om mördarens kropp. Hon såg till att den begravdes vid sidan av hennes bror.

 

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons