Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gråtande män finner varandra på gymmet

/

Det började för några månader sedan. Efter trettio minuter i trampmaskinen började jag plötsligt gråta.

Annons

Lite pinsamt. Inte för att män inte ska gråta. Inte alls. Men för att trampmaskinen står i skyltfönstret på ett gym i stan.

En tjej som trampade på maskinen intill sneglade.

Jag låtsades torka svett ur ansiktet ungefär var tionde sekund. Då slutade hon intill snegla och stirrade istället. Antingen tänkte hon att, oj, vad den stackars mannen gråter eller, vilket jag hoppades, misstänkte hon att hon just sett världens ende man som svettades floder med just ögonen.

När jag trampat klart låtsades jag som ingenting.

Men veckan efter var det dags igen. Och veckan efter det. Och nästa likaså. Senast häromdagen stod jag där i skyltfönstret med tårarna rinnande.

Någon på gatan utanför skyltfönstret stannade upp.

Tyckte först genom tårdimman att det var Lasse Palm, som plåtar barn i tidningen, så jag vinkade glatt. Lite fler tårar torkades bort. Då såg jag att det inte alls var Palm – om han nu inte går omkring förklädd till kvinna av någon skum anledning – och kände mig som en idiot.

Vilket var ungefär vad kvinnan där utanför såg ut att tycka att jag var också.

Det positiva häromdagen var ändå att jag hittade en gråtande själsfrände två trampmaskiner bort. En man med lite för stor mage men å andra sidan grymma biceps. Det var med dem han försökte torka bort sina tårar upptäckte jag.

Problemet är inte mina ögon eller abnormt svettande utan att ett av barnen ska skjutsas så att jag just den timmen samma dag varje vecka hamnar i trampmaskinen…

…som står framför tre tv-apparater.

I en av apparaterna rullar TV 3 och alla som kan sin tv vet att samma tid, samma kanal ofta betyder samma program.

Det är just det som ställer till det.

Extreme Home Makeover.

Jag trampar och tittar. Egentligen är programmets upplägg lika enformigt som mitt trampande. En familj med sjukt barn och taskig ekonomi och fallfärdigt hus skickas bort en vecka medan tv-teamet kliver in och bygger. Och här handlar det inte om några svenska mesvarianter där Martin Timell gör om ett sovrum och en hall.

No way. Det är USA. Ska det vara så ska det. Bulldozers krossar det fallfärdiga huset och hundra snickare rycker ut och ett varuhus skänker alla möbler…

…och jag bara ler fånigt där jag trampar.

Ungefär när jag börjar bli lagom svettig går programmet mot sitt slut. Familjen kommer tillbaka. Hundratals grannar väntar på gatan. Familjen kliver ur en limousin, en stor buss står parkerad så att de inte ser sitt nya hem. Alla skriker sedan i kör ’Flytta bussen’ som rullar undan och det är då jag inte klarar mer.

Barnen i tv-n gråter av lycka, pappan hulkar, mamman bryter ihop, representanten för en byggfirma gråter och meddelar att de betalar barnens skolgång i framtiden, programledarna gråter, snickarna gråter…

Liksom jag och bicepsmannen. Han såg att jag såg och vi log lite taffligt tveksamt mot varandra, sådär som gråtande män på gym kanske gör.

Ola Liljedahl

är frilansskribent och nås på

ola@ordklotet.x.se. Han gråter även när svenska skidåkare vinner tremilar. Dock inte i skyltfönster då.

Mer läsning

Annons