Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grodpojken

Annons

Jag hade blivit mamma. Känslan var omtumlande. Äntligen låg det lilla knytet på min mage. En helt underbar liten person med kloka ögon, vackert mörkt hår och de minsta fingrar och tår som någonsin skådats. Han doftade honung och vanilj. Han var ljuvlig att hålla och jag älskade känslan av att kunna smeka hans lilla, sköra rygg med silkesmjuk hud. Jag vägrade lägga honom i den genomskinliga plastlådan som fanns på BB. Han ville vara hos mig och jag ville hålla, dofta, smeka och se på honom. Hela tiden.

När det var dags för ronden ett dygn senare drog läkaren i de där pyttesmå benen. Jag tyckte att det såg otäckt ut. Visste inte läkaren att man måste hantera små, underbara nyfödda barn varsamt?

Höftledsluxation fick jag veta att mitt barn hade. Det hade han troligen fått för att legat åt ”fel” håll med rumpan nedåt en längre tid. I slutet på min graviditet gjordes det ett vändningsförsök på sjukhuset men han gick inte att rubba.

Senare på dagen skulle skenan provas ut. Jag tyckte att den såg ut som ett antikt tortyrverktyg. Och den tingesten skulle fästas på mitt lilla barn. Han skrek rakt ut och jag grät, där jag satt nysnittad i rullstolen. Sedan fick vi tillbaka honom som ett kantigt, hårt paket med grodben. Hur skulle jag nu kunna smeka honom över ryggen?

Det var så knöligt med skenan att jag nästan blev tokig. Han ramlade ur den när jag skulle amma honom. Inga babykläder passade. Vi fick köpa flera storlekar större. Stora sparkdräkter med tryckknappar hela vägen funkade bäst. Det kom ständigt bajs på skenan. Jag trädde på gasbinda för att underlätta renhållningen.

Problemet var också att han inte ville ligga på rygg, kanske var skenan obekväm. Lillgrodan ville i alla fall helst ligga på mage när han skulle sova. Dessutom somnade han lättast om han låg på min eller pappans mage. Det var som att sova med ett element på magen.

En gång i veckan fick vi åka till ortopeden på sjukhuset och bada honom. Det blev högtidsstunder som jag såg fram emot. Då fick jag bada honom i en plastbalja som rullades in i undersökningsrummet. Sedan fick jag amma honom och hålla honom en stund innan läkaren på nytt skulle sätta fast den förhatliga skenan.

Men man vande sig och räknade ned dagarna. Efter tre månader var det äntligen dags att plocka bort skenan. Det var en härlig känsla att få hålla honom. Men nu var han ingen liten bebis längre. Det första jag gjorde hemma var att bada honom och ta på honom andra kläder.

Jag var länge orolig för hans höft men de första stegen tog han redan när han var tio månader. Nu springer, klättrar, hoppar och dansar han som vilken sjuårig unge som helst. Och i dag är jag faktiskt tacksam för den där skenan, även om den är jäkligt osnygg.

Mer läsning

Annons