Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gudsförnekaren från Gävle

/
  • GUDFRUKTIG. Lennstrands gamle kristendomslärare, frikyrkopastorn P P Waldenström, blev en av hans bittraste fiender.
  • Ulf Ivar Nilsson
  • FRITÄNKARE.  Viktor Lennstrand avled på Gävle sjukhus hösten 1895, bara 34 år gammal. Han var känd över hela landet som hädarynglingen och hade suttit i fängelse för att han kallade religionen för vidskepelse.

Viktor betyder segrare och Emanuel brukar tolkas som ”Gud är med oss”. Något av ödets ironi, kan tyckas, när det gäller Viktor Emanuel Lennstrand. För en mer målmedveten och aggressiv bekämpare av den kristna tron har väl aldrig skådats. Och hans korta liv fylldes av motgångar och nederlag.

Annons

 

Han föddes i Gävle 1861 och växte upp i familjens hus som låg i hörnet av Staketgatan och Norra Kungsgatan, alldeles vid nuvarande teatern. Pappa Johan var kopparslagarmästare och en tongivande person i stadens frireligiösa kretsar, och mamma Ewas stora dröm var att äldste sonen en gång skulle bli missionär.

Lennstrands fastighet klarade sig med ett nödrop undan den stora stadsbranden 1869 och i deras hem fick nu den husvilla baptistförsamlingen hålla sina möten och söndagsskola. Under ett besök i Stockholm i slutet av 1860-talet kom Johan Lennstrand i kontakt med metodiströrelsen och på trettondagen 1870, när Viktor snart skulle fylla nio år, bildades Gävle metodistförsamling i familjens bostad.

Miljön i hemmet gjorde att även barnen blev aktivt kristna med Viktor som den mest trosvissa i syskonskaran. När han gick i gymnasiet ordnade han så att hans kristendomslärare – den legendarisk frikyrkoledaren Paul Peter Waldenström – tog emot honom och några andra skolpojkar i sitt hem för privata andakter.

Efter studentexamen 1881 flyttade Viktor Lennstrand till Uppsala. Han var fortfarande djupt religiös och blev något av en ledargestalt för de kristna studenterna. Dessutom gav han ut böcker med moraliska och religiösa tänkespråk och funderade i flera år på att resa till Abessinien som missionär.

Så en dag började Lennstrand vackla i sin tro. Han ifrågasatte den trångsynthet som han mindes från barndomens Gävle – ”bönhusens kvava atmosfär” – och efter en tid hade han sin nya filosofi klar: All religion är vidskepelse. Bibeln är en samling sagor. Gud och Jesus, himmel och helvete är bara påhitt. Och detta vansinne hindrar oss från att bli fria, självständiga och lyckliga människor.

Det var som om han plötsligt blivit frälst. Han ägde en sanning som andra inte kände till. Och som han nu ovillkorligen måste berätta för hela världen.

Viktors mor avled 1886 och det berättas att han sa så här när han besökte hennes grav:

– Moder, jag lovade dig att bli missionär. Nu ska jag bli det. Men icke för att omvända hedningarna till kristendomen utan för att omvända de kristna till sanningen.

I slutet av september 1887 gjorde Viktor Lennstrand sitt första offentliga framträdande som fritänkare. Det var i Uppsala och efter den dagen var ingenting sig likt. Redan innan han hunnit börja försökte stadens polismästare stoppa mötet. Och när han talat färdigt tog alla hans gamla vänner avstånd från honom. Han hånades och bespottades, åtalades och kastades i fängelse. Men ingenting kunde stoppa ”hädarynglingen” – som tidningarna nu började kalla honom.

6 november 1887 talade Lennstrand i Arbetarföreningens lokal i Gävle. Salen var fylld till sista plats och på första bänk tronade lektor Waldenström.

När Lennstrand tystnat begärde Waldenström ordet, och sedan han beklagat Lennstrands gudfruktiga föräldrar konstaterade han att Viktor minsann inte varit något ljushuvud i skolan. Varpå denne drog upp sitt alldeles utmärkta studentbetyg och lät det cirkulera bland åskådarna.

På våren 1888 startade Lennstrand och hans anhängare Utilistiska samfundet, en organisation med uppgift att bekämpa ”religiös vantro och vidskepelse”. Snart bildades flera lokalföreningar runt om i landet, bland annat i Gävle där man höll till vid någon av Tvärgatorna på Brynäs.

På luciadagen 1889 invigde Lennstrand utilisternas nya lokal i Skutskär och enligt tidningsreferaten kom det så mycket folk att man fick ordna tre möten samma dag för att alla skulle kunna vara med.

Samfundet gav ut tidningen Fritänkaren där Lennstrand regelbundet öste galla över prästväldet och religionen. Ibland använde han humor och satir som vapen, som när han stillsamt konstaterade att kameler och kristna har det gemensamt att de tar emot sina bördor knäböjande. Men han var oftare hätsk i tonen och ansåg bland annat att kristendomen gjorde människor ”till krypande eländiga slafvar, till saligt leende idioter och till rasande dårhushjon”.

Denne kraftfulle förkunnare reste ofta runt i landet och propagerade för sin sak. Från sin långa tid som kristen kunde han Bibeln utan och innan och han hade inga problem att ta poäng i debatter mot timida landsortspräster, som väl knappast var vana vid mothugg av den här kalibern.

Den norske författaren Björnstierne Björnson konstaterade en gång att Lennstrand behandlade kyrkans män ”så att de efter en stund snurrar runt som flugor med bara en vinge eller sprattlar som myror med endast två ben kvar på samma sida.”

I Gävle och några andra städer fick Lennstrand tala utan ingripanden från ordningsmakten. På andra håll stoppades hans framträdanden och i Eskilstuna förbjöd polisen honom ”för all framtid” att tala offentligt. Under loppet av sex år – från september 1887 till september 1893 – åtalades Lennstrand sju gånger för religionsbrott och dömdes till sammanlagt fjorton månaders fängelse.

Hösten 1889 föstes han in i den fängelsecell på Långholmen somden socialdemokratiske agitatorn Hjalmar Branting hade lämnat samma dag. Där skulle Lennstrand sitta i nio månader, var det tänkt. Men nu började hans hälsa vackla och sedan tusentals personer skrivit under en protestlista, och hans närmaste vänner uppvaktat justitieministern släpptes han på våren 1890.

Viktor Lennstrand hämtade inspiration från liberala tänkare som John Stuart Mill men kände sig ännu mer befryndad med arbetarrörelsen. Han företrädde socialdemokraterna vid folkriksdagen för allmän rösträtt 1893 och var personlig vän med den blivande partiledaren Hjalmar Branting, som inte heller var troende.

Samtidigt började arbetarrörelsen se honom som en belastning. Flera ledande socialdemokrater ansåg att Lennstrands hätska utfall mot de stora frikyrkliga grupperna kunde skrämma bort medlemmar och sympatisörer och sedan partiet slagit fast att religionen är var och ens ensak blev han alltmer isolerad.

På sensommaren 1893 drabbades Viktor Lennstrand av en allvarlig sjukdom, troligen benröta, som efter två års lidande ändade han liv. Han avled på Gävle sjukhus på Alla helgons dag 1895, bara 34 år gammal. Och med honom gick hela den antireligiösa rörelsen i graven.

Men motståndarna lät honom inte vila i frid. Direkt efter Lennstrands död började det viskas om att Gud straffat honom för hans hädiska tal genom att ge honom cancer i tungan. Man trodde sig också veta att gudsförnekaren blivit omvänd på dödsbädden och i sista stund återvänt till sin barndoms tro. Båda påståendena var falska. Lennstrands läkare publicerade ett uttalande där det klart framgick att hans patient inte lidit av någon sjukdom i munhålan. Och de som suttit vid dödsbädden bedyrade att den tappre agitatorn in i det sista varit trogen sina ideal.

Man visade också upp ett brev som han skrivit till sina vänner från Gävle lasarett ett par veckor före sin bortgång: ”Jag dör nöjd i tron på ett lyckligt framtidsfolk som lever utan illvilja, fördomar och vidskepelse, och ett samhälle där välvilja och godhet råda. Att arbeta för det släktet och det samhället är den högsta religionen, fast det nog dröjer århundraden, ja årtusenden, innan idealet varder förverkligat.”

Viktor Lennstrand begravdes i familjegraven i Gävle och tio år senare ville hans vänner resa en minnessten på platsen med ett långt citat ur det sista brevet.

Lennstrands bror Axel sade blankt nej. Ingen sådan sten skulle få resas på släktens familjegrav. Men platsen intill var ledig och den köptes nu av Viktor Lennstrands vänner. Kyrkorådet muttrade lite, men sedan sista raden ändrats från ”Fritänkare reste vården” till ”Meningsfränder reste vården” gav man klartecken. Och där står den nu sedan 1905, den höga stenen med sin långa text. Men den står alltså på en tom grav – och vänder baksidan mot den döde uppviglaren.

Mer läsning

Annons