Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guldspjutet från Sandviken

Han hade gjort flera kast över 80 meter och han hade vunnit varenda tävling under hela säsongen. Så trots att den 22-årige spjutkastaren Egil Danielsen nu skulle möta hela världseliten trodde en och annan – åtminstone hemma i Norge – att han hade goda chanser att ta guld vid olympiska spelen i Melbourne 1956.

Annons

OS arrangerades sent på året – när det var sommar i Australien – och spjuttävlingen avgjordes 26 november. Tidigare samma dag hade Audun Boysen sprungit hem ett brons åt Norge på 800 meter men för medaljhoppet Danielsen såg det riktigt dystert ut.
Hans bästa resultat i försöksomgången blev blygsamma 72,60. Det räckte precis för att han skulle gå vidare till finalen som sjätte och sämste kastare.
Inte heller där lyckades den unge norrmannen få ordning på spjutet. Det märktes att han inte tävlat på flera månader. Han hade svårt med ansatsen, han fick ingen kraft i kasten och när spjutet väl var uppe i luften hade det väldigt bråttom ner till gräsmattan på Olympiastadion. Så efter tre omgångar låg den olycklige Egil Danielsen långt efter världsrekordhållaren Janusz Sidlo från Polen som ledde med 79,98. Ryssen Viktor Tsibulenko låg tvåa med 79,50.

Vid den här tiden använde man träspjut med stålspetsar, men Danielsen lade märke till att den överlägsne Sidlo kastade med ett rödbrunt stålspjut. De båda idrottsmännen var goda vänner sedan några år tillbaka och inför fjärde omgången föreslog den vänlige polacken att Egil skulle låna hans spjut.

En OS-final är knappast rätta tillfället att prova nya redskap, men Danielsen var nu så desperat att han utan vidare tackade ja till erbjudandet. Och några minuter senare stod han på ansatsbanan och vägde det lånade redskapet i handen.
Han samlade sig länge, avbröt ansatsen och började om på nytt. Nu med en lite kortare sträcka fram till plankan. Så satte han full fart och lyckades vräka iväg stålröret i exakt rätt ögonblick.
Han såg hur motvinden lyfte spjutet och förde iväg det med våldsam fart. I en perfekt båge – både högt och långt.
Markeringen för amerikanen Cyrus Youngs olympiska rekord från 1952 passerades på hög höjd. Spjutet seglade vidare förbi både 80-meterssträcket världsrekordflaggan och borrade sig till slut ner i marken bara fyra meter från stavhopparnas ansatsbana.
Måttbandet och anslagstavlan visade 85,71 meter. Det var hela 13,5 meter längre än Danielsens näst bästa kast i den här OS-finalen. Och mer än två meter längre än det världsrekord som spjutets ägare hade satt i Milano några månader tidigare. Ändå var det han, polacken Sidlo som just förlorat både världsrekordet och OS-guldet, som rusade fram först av alla och gratulerade till det fantastiska resultatet.
Danielsen hade två kast kvar men nu var han så stirrig att han bara fick iväg spjutet runt 70 meter. Inte heller hans chockade konkurrenter lyckades samla sig till några stordåd.
Egil Danielsen är visserligen norrman (han fyller 76 i november och är bosatt i Hamar) men det sagolika spjut han slungade iväg för mer än ett halvt sekel sedan kom från Sverige. Stålet hade tillverkats på järnverket i Sandvikens men själva spjutet var framtaget, utvecklat, designat och tillverkat på Seefab – en annan stor industri i Sandviken vid den här tiden.
Seefab – eller See Fabriks Aktiebolag som var företagets korrekta namn – hade bildats redan 1895 för att i första hand tillverka paraplyspröt. Efter några år utökade man verksamheten och började leverera stålrör till landets velocipedfabriker. Nya produkter tillkom ständigt, som 1943 när man började leverera landningsställ till flygplan och helikoptrar. Som mest hade bolaget omkring 800 anställda.

Bergsingenjören Nils J Gille hade 1928 efterträtt sin svärfar, Fredrik Forsberg, som disponent och chef för företaget. Gille var mycket idrottsintresserad och under en resa till England fick han idén att börja tillverka pilbågar av stålrör. Tillsammans med sin medarbetare Eric Hansson utvecklade han en båge som man tog patent på 1933. Det blev en stor succé och snart var Seefabs stålbågar kända över hela världen.
Bågarna följdes av andra idrottsredskap och från mitten av 1950-talet finns siffror som visar att Seefabs ”sportmanufakturavdelning” varje år producerade 15 000 par skidstavar, 3 000 pilbågar, 30 000 pilar, 2 000 hoppribbor, 3 000 hoppstavar och 6 000 spjut. Samtidigt tillverkade man 100 000 antennrör av olika dimensioner.

Seefab hade en del skickliga ingenjörer anställda på sitt ritkontor men det var ofta Nils J Gille som mer eller mindre på egen hand uppfann och utvecklade företagets idrottsredskap.
Ändå var han rätt gammal vid det här laget. Gille var född 1887 och således närmare 70 år när han konstruerade det stålspjut som Egil Danielsen kastade rakt in i idrottshistorien den där novemberdagen 1956.
Seefabriken togs några år senare över av storebror Sandvik. Där fortsatte utvecklingen av spjut och andra idrottsprylar till 1973 då den grenen av verksamheten såldes till nystartade Nordic Sport AB i Skellefteå.
I dag tillverkas stålspjuten i en fabrik i Arvidsjaur och man är fortfarande världsledande inom denna lite udda bransch.
Vid friidrotts-VM i Osaka förra året bidrog stålspjuten från Nordic Sport till fyra guldmedaljer – bland annat Carolina Klüfts i sjukampen. Och även nu under Peking-OS kastar hela världseliten med spjut som härstammar från gamla Seefab i Sandviken.

Mer läsning

Annons