Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högg en polsk biskop runstenar i Gävle?

/
  • TUSEN ÅR GAMMAL. Den vackra Järvstastenen från 1000-talet är den enda av Gästriklands runstenar som står kvar på sin ursprungliga plats.

Bakom en rödmålad vedbod i Järvsta utanför Gävle står en blommande hägg och sträcker ut sina grenar som för att skydda sin tusenåriga granne.

Annons

Det två meter höga sandstensblocket restes på ett gravfält under järnåldern och till skillnad från alla andra runstenar i Gästrikland står det kvar på sin ursprungliga plats.
Järvstastenen är ett imponerande fornminne, två meter högt och runtecken och ornament i gott skick.
De långa raderna med fornnordiska bokstäver är formade som två ormar som slingrar sig runt på den lite skrovliga ytan. Texten har intresserat forskare sedan början av 1600-talet och för drygt hundra år sedan gjorde skalden, konstkännaren och kanslirådet Nils Fredrik Sander en tolkning av de gamla tecknen. Översatt till modern svenska lyder inskriptionen så här:
Tjudger och Gudlev och Karl, alla dessa bröder, lät resa denna sten efter Tjudmund, sin fader. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund, Kåres son, ristade rätta runor. Då satt Emund.
Den avslutande meningen har tolkats som att stenen restes på kung Emunds tid. Och eftersom man vet att Emund Gamle, eller Emund Slemme som han också kallades, regerade över svearna för snart tio sekler sedan – han dog 1060 – kunde Sander också slå fast runstenens ålder.
Vid kung Emunds hov i Uppsala tjänstgjotrde en biskop som hette Osmundus och 1898 lanserade Nils Fredrik Sander idén att det var denne kyrkans man som ristat runorna till minne av Tjudmund i Järvsta. Stenen var ju visserligen signerad Åsmund, Kåres son men denne Åsmund var en känd och flitig runristare och på de omkring 40 stenar han dekorerat runt om i Uppland kallade han sig ibland för Osmuntr.
Nils Fredrik Sander dog år 1900 men hans teori om den stenhuggande biskopen levde vidare och kom att stödjas helhjärtat av Otto von Friesen, professor i nordiska språk och 1900-talets kanske främste expert på runskrift.
Denne ansåg att både bildspråket och en del ord som förekommer på Åsmunds stenar tydligt visade att han hade engelsk bakgrund. Ett exempel var att han ofta använde ordet marka (märka) istället förrista. Och eftersom biskopen i Uppsala var född i England av nordiska föräldrar sågs den språkliga detaljen som ett bevis på att Åsmund och Osmundus var samma person.
Runsristarens egen uppgift att han skulle vara Kåres son avfärdade von Friesen med att det nog bara var en försvenskning av namnet Carig, som han menade var rätt vanligt bland de vikingar som tidigare bosatt sig i England.

Vem var då denne biskop som låg bakom alla dessa vackra minnesmärken över forntida stormän i Uppland och södra Norrland?
Det mesta man känner till om Osmundus kommer från en krönika som prästen och historikern Adam av Bremen skrev på 1070-talet. Enligt denna sändes Osmundus från England till Bremen för att gå i skola, men fortsatte på eget bevåg till Rom med en önskan att vigas till biskop av påven. Av någon anledning avvisades han dock av Vatikanen och gav sig då iväg på en resa till bland annat Grekland och Turkiet. Därefter han hamnade i Polen där han förmådde en ärkebiskop att utse honom till biskop.
Han fortsatte sedan till Uppsala där han helt oblygt påstod att påven utsett honom till ärkebiskop över Sverige. Den fräcka lögnen gjorde att Osmundus blev en mäktig man vid kung Emunds hov och fick stort inflytande över de svenskar som betraktade sig som kristna. Men det var långt ifrån alla. I Uppsala stod det gamla hednatemplet kvar och där var man mäkta förgrymmad över att svearnas konung gått över till den nya religionen.
Det var ärkebiskopen i Hamburg som ansvarade för den kristna missionen i Sverige, men när hans sändebud anlände till Emunds hov såg Osmundus till att denne omedelbart skickades tillbaka. Den falske ärkebiskopen var väl rädd att hans bluff skulle avslöjas.
Det sista man hörde om biskop Osmundus var att han ska ha slutat sina dagar i hög ålder på ett kloster i England, där han också ligger begravd.

Det synes vara i hög grad sannolikt, att runristaren Åsmund och vår förste ärkebiskop Osmundus äro en och samma person, hävdade professor von Friesen i Svenskt biografiskt lexikon 1920. Och det påståendet har sedan gällt som en sanning, huggen i sten, ända in i våra dagar.
Men moderna forskare delar inte den uppfattningen. På 1970-talet skrev amerikanen Claiborne W Thompson en avhandling om Åsmund och han fann inte ett enda belägg för att denne svenske runristare skulle vara samma person som den engelskfödde biskopen. Thompson ifrågasatte också om det verkligen är kung Emund som omnämns på stenen utanför Gävle.
Om man byter ut runorna i Järvsta mot nutida bokstäver så avslutas texten med den hopskrivna meningen THASATAIMUNT. Och idag är forskarna inte lika tvärsäkra på att det ska tydas som Då satt Emund. Runorna kanske istället ska tolkas som Detta åt Emund eller Sedan (ristade) Åsa efter Emund.

I en artikel i Språktidningen hösten 2008 konstaterar dessutom språkexperten Magnus Källström att det är något som inte stämmer med Åsmund Kåresson: I ornamentiken kommer han med något nytt, men hans sätt att skriva är mycket ålderdomligt.
Källström menar att det språk som Åsmund använde inte har några som helst inslag från engelskan, men stämmer helt överens med de texter som vid den här tiden knackades fram på stenar i Hälsingland, Medelpad och Jämtland.
I Attmar utanför Sundsvall finns en runsten som ser ut att vara tillverkad av Åsmund, även om runorna är lite taffligt huggna. Och man vet att Åsmund ristade två stenar i Gävletrakten, en i Sörby och en i Fleräng, tillsammans med en man som hette Sven. Flest runstenar producerade Åsmund i området mellan Uppsala och Stockholm. Där arbetade han nästan alltid ensam och här visar han prov på en mycket driven teknik.
Av detta drar Magnus Källström slutsatsen att Åsmund växte upp i Medelpad, var lärling hos ristaren Sven i Gästrikland och sedan verkade som självständig mästare i Uppsala.

Vem han än var så har Åsmund Kåresson gått till historien som en av landets skickligaste runristare och han levde under dessa stenarnas verkliga guldålder. Det finns bara några dussin sådana här minnesmärken från tiden före år 1000. Men samtidigt som kristendomen kom till Sverige ökade produktionen och under en hundraårsperiod restes ett par tusen runstenar. Man förknippar lätt den här sortens monument med i asatroende vikingar, men faktum är att de allra flesta av våra tusenåriga runstenar restes av kristna och innehåller fromma böner och dekorativa kors. Precis som den i Järvsta.

Mer läsning

Annons