Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur länge får man sörja ett ofött barn?

Annons

Äntligen! Jag var gravid. Malte skulle få ett litet syskon. Jag och pappan gick och pyste av lycka åt vår hemlighet. Jag hade varit hos barnmorskan och skrivit in mig. De där jobbiga blodproven var avklarade. I maj eller juni skulle barnet komma. Perfekt. Vi tänkte berätta nyheten på Maltes treårs-kalas eller vänta till julen då hela släkten var samlad.

Men nu var det i slutet av november och jag var fokuserad på kalasförberedelser. På väg från leksaksaffären slog jag en lov inne på gravidavdelningen i en av klädbutikerna. Var det för tidigt för att köpa mammakläder? Jag nöp lite i plaggen men bestämde mig för att inte köpa något.

Dagen före kalaset fick jag små blödningar. Jag ringde barnmorskan. Hon lugnade mig med att det kunde man ha i början av graviditeten. Kalasdagen med släkten kom och det fortsatte att blöda. Jag försökte intala mig själv att det var lugnt. Följande dag skulle Malte ha ett till kalas på Järnvägsmuseet för sina småkompisar. Jag blödde kraftigare och hade kramper i magen men jag vägrade att ställa in kalaset.

På kvällen, när kalaset var avklarat och Malte hade somnat ringde jag till sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan svarade helt lugnt, efter att jag beskrivit mina symptom, ”det låter som att du har fått ett missfall”.

Jag åkte in till sjukhuset för att se om det gick att rädda barnet. Läkaren gjorde ett ultraljud och konstaterade att det var ett missfall. Jag bara grät och grät. Inte så mycket för att det gjorde ont. Det som smärtade mest var saknaden och tomheten. De följande dagarna ville jag bara kura ihop och försvinna. Barnet, förhoppningarna och glädjen fullkomligen rann ur mig. Jag kände mig som en urvriden trasa.

Jag rannsakade mig själv. Hade jag gjort något fel? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Hade jag stressat för mycket, lyft tungt eller ätit onyttigt? Kunde vi inte få fler barn?

Pappan var också ledsen men för honom hade graviditeten inte varit lika påtaglig. Jag kände mig ensam i sorgen. Vi möttes av käcka ”det går bättre nästa gång”. Men jag var ledsen länge. Hur länge får man sörja ett ofött barn? Ett barn som aldrig blev, en person som jag aldrig fick träffa?

Efter sorgen kom ilskan. Jag blev förbannad och kände mig lurad. Längtan var så stark. Mensen blev min värsta fiende. En objuden gäst, en slug fan som smög tillbaka varje månad. Jag såg lyckliga, gravida magar överallt. En god vän till mig hade nyligen fått barn men jag orkade inte hälsa på henne. Jag ville kunna glädjas med henne men just då gick det bara inte.

På våren blev jag gravid igen och en liten yster syster kom till oss. Det är jag så ofantligt glad för.

Mer läsning

Annons