Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skydd av mörkret tvättar jag skylten

/

Annons

en knappnål och slutar med en silverskål. Sägs det. (Tänk om det vore så. Att när man har snott en skål har samhället fått nog och sätter stopp.)
Min kriminella karriär utspelar sig till största delen på vägarna. Jag far land och rike runt och begår allt grövre brott.

blev en cykeltur på stora landsvägen i Åmot. En blå, ännu något för stor, Rex med damram och pakethållare och två 10-åringar med kindpåsarna fulla av frätande suringar rullade en dag i mitten av 70-talet i sakta mak från kiosken och söderut.
Bilar var sällsynta. Så när ljudet närmade sig bakifrån vred vi reflexmässigt på nacken för att se vem det kunde vara. Och skar i nästa sekund förskräckt genom vägrensgruset ned i diket.
Polisbilar hade vi dittills bara sett i ”Kojak”. Och här kom det en nu, med fönstret nervevat.
”Nej men flickor, inte får ni skjutsa!” sa en uniformerad polis barskt. Nästan ihjälskrämda till ett evigt laglydigt liv skakade vi ivrigt på huvudena. Aldrig mer.

behöver jag tydligen en ny åthutning.
Jag är chaufför på en svenhippa, vi är ett gäng tjejer som ska fira brudgummen med lite westernridning och bärsa i Högbo. Jag kör 61 km i timmen på 50-väg och blir stoppad. Av den snyggaste trafikpolis i ett par trafikpolisskor.
Mina kinder blossar av skam och genans redan när han knackar på rutan. För honom är jag beredd att erkänna vad som helst men han nöjer sig med mitt livs nervösaste signaturkråka på anmälan.
Sen låg polisen lågt ett tag. Ansvaret för min bevakning lämnades till lapplisorna för allmän spaning. Så när min bil stod ensam på Fjärran Höjders/Lantmäteriets parkering passade de på att verkligen statuera exempel genom att bötfälla mig rejält eftersom jag parkerade så trafikfarligt och störande.
De kunde inte föreställa sig att jag gärna valt någon av de hundra lediga platserna runtomkring om jag hade uppmärksammat skylten med förhyrda platser.

är det Skånepolisen som ser sig tvingad att göra en insats mot mitt bedrägliga beteende på vägarna. En vardagkväll i januari, på en öde mörk, kurvig landsväg, blir min vita Golf ikapphunnen av en polisbil som vinkar in mig till sidan.
Har någon i smyg planterat några kilo kokain under filtmattan i skuffen? Har jag backat på en låda Kiviks-äpplen i mörkret?
”Du måste torka av registreringsskylten”, skorrar den skånska konstapeln myndigt och viftar med ficklampan.
”Visst, på en gång!”, säger jag med ett medgörligt leende i visshet om att det nya vägskattemärket legat i handskfacket i månader. Han har andra smutsiga bilar att stoppa den kvällen så jag kan i lönndom i skydd av mörkret spotta lite saliv i hushållspapper, göra rent skylten och klistra dit det nya skattemärket.

när jag kom undan för lätt, som jag blev den riktigt förhärdade vägbrottsligen. För därefter har det bara gått utför.
Förra sommaren fick jag ett hotfullt brev hem från Rikspolisen. Min bil hade fotograferats av en fartkamera längs vägarna i Dalsland och nu skulle jag vara så god och tala om vem som körde.
För några veckor sedan fick jag ett brev från en mack i Bohuslän som påpekade att jag visserligen betalat snällt för bröd och pålägg, men dragit med skrikande däck från bensinnotan. (Nej, det stod inte skrikande däck men det hade varit kul med en liten beskrivning av hur den fräcka smitningen gick till.)

krönte jag toppen av min kriminella karriär. Jag rattade mig själv in i evig fördömelse.
Klockan 18.20 körde jag förbi förbudsskylten vid Rådmansbron och smet förbi bussarna mellan Stadshuset och Rådhuset.
Må gud och tekniska nämndens ordförande förlåta mig, men jag visste vad jag gjorde.

 

nattchef på Arbetarbladet,
som har respekt för både poliser och politiker,
men ibland är en trött människa som väljer den breda vägen

Mer läsning

Annons