Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I spegeln såg jag en medelålders man

/

Telefonen ringde en dag. Jag svarade och en kvinna i luren undrade om jag kunde tänka mig att skriva ett kapitel i en ny bok.
Jag kände att jag sträckte lite på mig.

Annons

En bok är trots allt en bok. Man blir lite smickrad. De skulle samla några skribenter. Självklart var jag sugen på det. Ja, naturligtvis lite beroende på vad det skulle handla om.
Hon berättade om bokens upplägg med faktaavsnitt och så några skribenters privata funderingar och slutade med att jag skulle representera den medelålders mannen. Jag svalde lätt. Instinkten var att hon hade ringt fel. Medelålders mannen!
I princip är jag ju fortfarande ung och lovande på det mesta, i princip fortfarande med tjockt hår, i princip tjugotvå år.
Inte.
Jag tittade mig i spegeln i fönstret och såg faktiskt en medelålders man som börjat gilla grönt fjantigt te och inser att ja må han leva uti hundrade år är ett önsketänkande.
Så med en lätt suck sa jag ja till att skriva det där kapitlet.
Något som visade sig vara ganska kul. Det blev ett tillfälle att reflektera över ålder och sätta in sig i olika sammanhang och fundera över tillvaron. Förmodligen något alla människor skulle må bra av att göra ibland, tyckte jag mig ha kommit på. Man kan liksom behöva bromsa upp då och då och höja blicken för att se vart man egentligen är på väg.
Boken är tänkt att handla om livet mitt i livet och budskapet är nog att det är ganska bra att vara mitt i livet. I alla fall kände jag det så efter mitt funderande och det blev slutsatsen av mitt skrivande.

På kvällen satt jag nöjd bredvid frun framför tv-n.
Det hade varit en bra dag så jag unnade mig om inte en whisky så i alla fall en kopp grönt te, sånt man blir ung av. I alla fall enligt någon i och för sig lögnaktig reklam som jag gärna tror på. Jag hade funderat en hel dag över allt positivt kring att ha levt 44 år. Det lugn man känner, den mognad, den inre frid…
Jag hade för övrigt även en ny tröja. Fin var jag dessutom alltså. Nöjd och fin. På gränsen till självgod. En dags arbete och jag hade uppnått en balans och harmoni och accepterande av tidens gång så att jag så här i Nobeltider borde fått fredspriset 2008 istället för Martti Ahitisaari.
Då kom 14-åringen in.
Det blev lite snack om ålder och hon sa att hon tyckte det var lite häftigt med gamla människor och när man inte förstod förklarade hon vidare:
– Jo, att gamla kan tycka att gamla är snygga.
– Hur då?
– Ta ni båda som ju har varit ihop jättelänge. Du mamma måste ju ha tyckt att pappa var snygg när ni träffades.
– Eh…ja.
Jag sträckte lite belåtet på mig i soffan, slängde nonchalant med håret och hörde tyvärr även fortsättningen:
– Det är det som är så coolt. När du ser på honom nu så är det liksom det snygga du ser…fast kanske inte övriga världen ser det.
Hallå! Fast inte övriga världen ser det. Finns det ett Nobelpris i omskrivningar för ful?
Jag låtsades le varmt mot henne men tänkte att, wait and see, jag vet att även en 14-åring blir 44 om bara trettio år.
Och att det går himla fort.

(Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.s.x.se. Han är numera osäker på om man ska säga ”grattis” när bekanta fyller år.)

Mer läsning

Annons