Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I vilan kan våra vapen smidas

Annons

Vi skulle sitta invirade i vita filtar, med stora tekoppar mellan våra frusna händer. Värmeljusen skulle brinna. Det skulle vara alldeles tyst. Det här var det ideala rummet för anorektiker. Det här var den ideala vilan. Och den gjorde mig så provocerad. Det var inte vad jag behövde. Det jag behövde som anorektiker var kunskap om kroppen och om kvinnor före mig, jag behövde feministiska strategier och redskap för hantering och kanalisering av förtryckt ilska - tillika glädje. Jag behövde lära mig att formulera mina behov. Allt dittills hade handlat om straff, enorma värdelöshetskänslor som formats någonstans, det var inget genetisk eller medfött, inte heller var det en sjukdom som kunde vilas/medicineras bort. Men vi - mestadels kvinnor - som bar på allt det här livsfarligt förtryckta skulle alltså viras in i filtar och fästa våra desperat livslängtande händer runt tekoppar.

Tänker oundvikligen på detta när jag igen är sjukskriven, denna gång för utmattning, möjligen utmattningsdepression, men det behöver inte vara samma sak. Helt klart har det med stress att göra. Det säger jag också till de som frågar. Det är godtagbart och otäckt vanligt. Någon säger: Dra i nödbromsen. En annan säger: Släpp alla krav. En tredje säger: Säg nej, till allt.

På teve ger en kvinna, med egna erfarenheter, tips. Baka mindre surdegsbröd, är ett. Dela hemarbetet 50-50 är ett annat. Vi är väldigt många som varken kan eller vill vara där, men ändå är utmattade. Ofta när det pratas om utmattning förpackas det i en medelklass-kärnfamiljs-norm. Du behöver inte ha så himla ljust och fräscht hemma, säger kvinnan på teve i all välmening. Och jag ser igen de där liksom kvävande filtarna framför mig. För det första ska våra problem dras till det individuella. För det andra: för att bli friska ska vi stänga av. Försjunka i passivitet. De flesta tips handlar om att dra ned på kraven hemma. Det är väl ett bra ideal. Men det siktar snett. Det är inte det som känns mest.

En kan bli fullständigt utmattad av att bekämpa värdelöshetskänslor och slåss mot gränser och försöka forcera väggar. Det är åter igen ett raseri, eller en jättesorg. Och tjänar jag inte dålighetskänslorna när jag säger nej till allt? Eller tjänar jag duktigheten när jag säger ja?

Det går kanske inte att veta, eller ens att välja.

Samhället, ångesten, kommer inte inifrån mig. Det tysta rummet existerar inte. Det finns barn att ta hand om. Det finns en omvärld som pågår, det går inte att stänga världens känslor och sina egna reaktioner ute. De är med oss, på gott och ont.

Det är, precis som anorexin, flest kvinnor som drabbas. Det säger ju också något. I det tysta rummet kan depressionen börja, i känslan att man inte har med världen att göra. Vi behöver vara i gemensamma sammanhang. Men vi kanske behöver gå in i dem på andra sätt? Med andra slags förväntningar på vilka vi måste vara för att få vara med?

En vän skriver klokt att vila kan se ut på många olika vis. Vi har olika temperament och tempon - och förutsättningar förstås. Vilan måste inte vara passiv. I vilan kan rent av vapen smidas. Som i ett underjordiskt rum. Med hemliga möten och stora, svåra, vackra tankar om en värld där kollektivet är en plats att hämta värme och kraft ifrån och där människor och deras hälsa - utrymme och frihet - är det mest värdefulla.

Mer läsning

Annons