Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inskolningen gick i raketfart

Ni har äntligen lärt känna varandra och du har långsamt men säkert vuxit in i föräldrarollen. Barnet litar på dig och du känner ansvar för den här lilla krabaten.

Annons

Då är det plötsligt dags att överlämna ansvaret till någon annan, någon som du inte ens känner. Hur konstigt och skrämmande är inte det? För du ska tillbaka till jobbet eller studierna och föräldradagarna är slut.

Med den nya ordningen uppstår en rad frågor och orosmoln. Kommer hon att trivas på dagis? Hur ska personalen kunna tyda hennes signaler.

Tänk om hon inte trivs och gråter efter mig hela dagarna?

När min son skulle skolas in var han ett år och nio månader. Jag och pappan var skakiga av nervositet. Vi gick in på gården och stängde grinden bakom oss.

Sonen stannade upp och tittade sig storögt omkring. Vad var det här för ställe?

Han såg rymdraketen av trä, gungorna, rutschkanorna och alla barnen.

Tjoho, han rusade in i raketen och började leka tittut. För honom var det ett äventyr. Inskolningen var i princip klar från första dagen. Han stormtrivdes.

Visserligen kände det skönt att det gick så enkelt men samtidigt var jag aningen besviken. Var inte banden mellan oss starkare än så?

All den här tiden som jag hade ammat, vaggat, burit, busat, sjungit, vakat, bytt och matat. Så mycket var det alltså värt. Tack och adjö ditt gamla mögliga brö, nu vankas nya bullar!

Lillasyster gick, om möjligt, ännu enklare att skola in. Hon är en riktig dagisunge. Det känns tryggt att lämna henne där för jag vet att hon trivs och personalen är fantastisk.

Men nu efter sommarlovet när hon skulle tillbaka till förskolan var hon faktiskt sorgsen när vi skulle skiljas åt.

En extra lång kram i kapprummet, en trumpen min och några tårar när jag sträckte mig mot ytterdörren. Då kändes det svårt att lämna henne och jag hade mycket hellre sett en tjohoande unge skutta iväg.

Men det slog mig också att mina ungar nog tycker om mig ändå, så något rätt måste jag ha gjort.

Mer läsning

Annons