Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ja må vi leva uti hundrade år

Annons

Det finns inga gamla människor längre.

Det finns sjuka människor, och dementa människor. Men blir man inte sjuk eller dement verkar det som om det inte går att bli gammal heller.

Jag är på väg till en 100-åring. Mitt livs första. Och jag är lite nervös, sprängfull av respekt.

Jag menar, 100 år! 100 är siffrornas Rolls Royce. 100 är komplett. 100 procent.

Och när det gäller år fyllda är det maxat. Ingen som sjunger ”Ja må han leva uti hundrade år” tror väl egentligen att det ska inträffa, inte för att man missunnar födelsedagsbarnet det utan för att det helt enkelt är, nej, har varit osannolikt.

En 100-åring har fyllt år 100 gånger. 100 år i rad. Man har haft alla åldrar. Varit 4 år. 23 år. 45 år. 65 år. 88 år. 96 år. En sådan person har erfarenhet av allt man rimligen kan ha erfarenhet av.

Jag är inte dum. Jag fattar ju att en 100-åring är en människa. Men när jag är på väg förväntar jag mig ändå en gammal människa. Gammal på det skröpliga sättet. Kutryggig, trött och spröd, som med ålderns rätt har möda att minnas och få fram orden.

Jag är på väg till en 100-åring och köper en bukett blommor medan jag funderar över vad jag är orolig för. Jag är rädd för att bli onaturlig, som man kan bli när man intervjuar tonåringar, eller förståndshandikappade, eller invandrare. Jag är egentligen trygg med situationen, men rädslan att framstå som om jag inte är det, kan göra att jag anstränger mig så mycket för att vara oansträngd, att det blir ansträngt.

Jag tänker att jag såklart inte ska ha några fördomar. Inte prata högt utan att veta om 100-åringen hör dåligt. Att jag inte ska utgå ifrån att 100-åringen inte själv kan kila iväg och fixa en vas till blommorna jag har med mig. Jag tänker att jag får fråga vad jag vill. Det måste inte vara ”Vad minns du från kriget?”. Jag kan lika gärna fråga ”Vad ska du göra ikväll?”.

Men jag är inte övertygad. 100 år är väldigt gammalt. Är man 100 har man haft pension i 35 år. Man hade problem med hormonstinna tonårsbarn redan under andra världskriget. Och man kan vara mamma till en dement 80-åring.

100-åringen sitter välklädd och snygg i favoritfåtöljen, alert och beredd på frågor. Men reser sig först snabbt för att stänga balkongdörren, ”Visst drar det lite kallt?”. 100-åringen har nyss varit ute och handlat, som varje dag.

Jag säger till 100-åringen att alla känner sig som 30 nuförtiden. Men att det väl ändå måste finnas en gräns att passera där man blir äldre även inuti.

100-åringen ser oförstående på mig. ”Det vet jag väl inte, det känns som vanligt”, säger han.

Det vill säga som när han var 30.

Det vill säga 1941.

Mer läsning

Annons