Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag curlar så mycket jag vill

/

Annons

Nej, jag tittar inte på nya tv-serien om de bortskämda ungarna. Jag har inte tid.
Jag har fullt upp med att skjutsa hem från hockeyträningen och värma ett par koppar choklad innan jag skyndar mig att vika ihop de nytvättade t-shirtarna eftersom jag måste börja förhöra på kemiprovet snart och sen gå igenom röran i farstun, det vore bra om jag hann hänga upp jackorna och ställa i ordning skorna där.
Behöver fylla vedlåren och dra igång en brasa i pannan innan jag sätter igång med att laga punkan.
Så, vad är curling, vad är helt normala föräldrasysslor och vad är kärlek? Blir barnen oansvariga unga vuxna om jag skruvar på tandkrämstuben efter dem det sista jag gör på kvällen?


Ska jag envisas med egna väckarklockor på rummen (”för annars lär de sig aldrig gå upp själv på morgonen”) fast jag går upp samma tid, vi äter frukost tillsammans och åker till skola och jobb samtidigt?


Någonstans går givetvis gränsen även för mig. Hockeykorgar bär man själv om man vill spela. Sina svettiga gympa- och träningskläder hänger man upp, disken ställer man i diskmaskinen, det fick de för övrigt lära sig som tvååringar på dagis (tack, dagis!). Missar man bussen hem från skolan så varsågod och promenera.


Men som varannan-veckas-förälder väljer jag mina krig noga. Ska jag ägna den halvan av deras liv som är mig given åt att hela tiden tjata om lortiga strumpor på golvet eller klibbiga glas bredvid datorn eller att de inte själva vattnat krukväxten på sitt rum?
Nej, det tänker jag inte. Jag tänker inte göra ett schema för vem som ska städa badrummet och sen ägna tio gånger mer tid åt att i ilska se till att schemat följs än det tar att torka ur de fyra kvadratmetrarna.


För när mitt tålamod väl tryter, och jag väljer slagfältet: ”Skrapa rutorna på bilen! Duka bordet! Gå ner i badrummet och plocka upp efter dig!” är det aldrig någon som går till motattack och vägrar.


Sinnet rinner över ibland, självklart. Ibland känner jag mig omringad av slappa drönare som inte visar hänsyn och enbart tänker på sig själva. Det kokar i skallen och jag drämmer till med att ”jag lagade minsann mat till hela familjen när jag gick i fyran”, eller ”jag blev ALDRIG skjutsad till en kompis”.


Men blev vi bättre människor av det? Säger vi sånt med stolthet i rösten?
Även om jag inte tvivlar på att det härdade mig att streta på så finns där ändå ett stråk av bitterhet. Kunde inte våra 60-talsföräldrar ha ägnat oss lite, lite mer tid än de gjorde? Visat en aningens aning mer intresse?


Om vi är helt övertygade om att de gjorde rätt, varför gör vi inte likadant?
Det viktiga är att jag innerst inne är övertygad om att de kan själva, när det behövs. Varför göra livet surt för dem i förväg? ”Livet är minsann ingen dans på rosor”, nej, men det upptäcker de sannerligen ändå, utan att jag bankar in det i deras huvuden nu.
De kan grunderna i sunt förnuft. De uppträder vettigt mot andra människor, de är på god väg att ta sig genom skolan med godkända betyg, de blir jämställda vuxna av att se och förstå att både mamma och pappa måste torka diskbänkar, hugga ved, byta däck och bära tunga matkassar.


Snart är de borta och då har jag i alla fall andra minnen av den här tiden än ständigt dåligt humör och tjat.
Ställa väckarklockan, gå till jobbet och boka tvättstugan kommer de att göra ändå.
Och missfärga tvätten.
Men bara en gång.

Mer läsning

Annons