Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag klarade mitt stolleprov

/

När jag var sju år blev jag omslagspojke på meditationstidningar världen över. Så långt bort som i Australien var det en nyhet att en liten sjuårig gosse från Gävle blivit inititerad i den transcendentala meditationens värld och fått ett mantra.

Annons

Jag hade gått kursen och fick ett barnmantra. Tanken med barnmeditationen var att jag rätt som det var skulle stanna upp i leken, ensam eller med andra barn och börja nynna tyst i huvudet på mitt mantra. Jag skulle meditera men med öppna ögon. Det där fungerade ju inte alls, för när jag lekte då lekte jag ju. Men jag mediterade lite grann ibland innan jag somnade och ibland innan jag klev upp på morgonen.

Jag blev aldrig någon plikttrogen meditatör men mantrat och metoden har jag alltid burit med mig och använt mig av till och från när jag behövt fokusera och bearbeta saker och ting i livet.

När jag så blev äldre fick jag ett vuxenmantra, mest för att se om det skulle ha någon annan effekt än mitt barnmantra. Men det var så hårt och ogästvänligt kargt att jag på eget bevåg behöll mitt mjuka lilla barnmantra och har så gjort genom livet.

Det var nog så allt började och andligheten har följt med mig genom livet. Inte så dramatiskt, mer lugnande som ett eller två glas vin man kan dra i sig emellanåt.

Kvinnorna i familjen har också alltid varit intresserade av olika vägar till inre lugn. Framför allt min moster som numer bara ägnar sig åt past life experiences, trauman som inträffat i hennes tidigare liv. Ibland hyr hon in sig i ett vadderat källarrum och skriker sig ner till olika epoker.

Egentligen spelar det ingen roll om man tror på det eller tycker det är nonsens. Funkar det för henne är det fullkomligt bra, tycker jag. Alla vägar till försoning med livet är bra utom dom dåliga.

Det är ju ett slags fängelse bara att leva och det måste man hitta en ro, en trygghet och lugn i. Hur man gör det och vad som funkar är av underordnad betydelse. För vissa är det new age, för andra är det religion. För mig är det från och med nu den största andliga upplevelse jag varit med om, Vasaloppet.

Jag har mediterat, jag har sökt mig till oländiga platser för lugn och ro, jag har varit på fina spa på exotiska platser men den absoluta själsliga friden nådde jag för två helger sedan då jag tuffade dom nio legendariska milen på skidor. Det började som en vanlig utmaning och något jag ville klara av men utvecklade sig till en gigantisk pilgrimsresa. De nio milen stod till sist som en metafor över livet. Här har du skidor och stavar, nu är det bara att veva på, slutar du så stannar du. Alla åkarna delade samma problem. Det var ett förtrollat kollektiv. En magisk mur av människor där varje individ spelade sin egna roll. Det var riktiga stora och välförtjänta känslor som bubblade upp i bröstet på upploppet mot klockstapeln i Mora.

Idag, två veckor senare drömmer jag ännu om denna stora upplevelse. Jag skidar i spåret från hus till hus, stannar till. Ställer skidorna mot väggen går in å upplever något, sedan går jag ut ur huset. Spänner på mig skidorna och stakar mig vidare till nästa hus där jag gör om samma sak men där andra saker händer. Vasaloppet gjorde outplånliga intryck även i mitt undermedvetna. Det var andens seger över köttet. Det var min seger över hela min omgivning som dömt ut mitt stolleprov att utan skidmil i benen åka Vasaloppet. Det var och är fortfarande ljuvligt. Min kropp är från och med nu mitt tempel.

Av ren nyfikenhet har jag nu köpt en tunna vaselin och anmält mig till Vätternrundans 30 mil på cykel.

Mer läsning

Annons