Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag kollade lydigt tills ögongloberna ramlar ur

Annons

Ärligt talat, visst kan det vara lite småtrist att hänga med barnen i lekparken? Jo, det är klart att det är mysigt också, men jag brukar känna mig lite överflödig. Barnen sticker som en avlöning och försvinner upp i klätterställningar och rutschkanor, som inte är anpassade för vuxna, kylskåpsstela kroppar. Övergiven nere på marken står jag sedan ängsligt och förmanar dem att vara försiktiga, vilket de naturligtvis struntar i. Ibland blir jag beordrad att göra fart på gungorna (det var vanligare förr när de var mindre) eller så uppmanas jag att beundrande titta på deras hopp från varierande höjder.

”Titta nurå, mamma. Kolla mig då. Kolla!”

Och jag kollar lydigt tills ögongloberna ramlar ur.

En sommar, för några år sedan, var jag uppslukad av Joyce Carol Oates bok ”Blonde”. Jag tog varje tillfälle i akt att få läsa. Men med två små barn som snodde runt benen var det svårt att hitta utrymme för att sträckläsa i hängmattan. Då kom jag på att vi kunde gå till närmaste lekparken. Barnen älskar att vara där. Jag släppte dem lösa och lade mig till rätta i ett gungande bildäck. Nu skulle här läsas.

Med blicken klistrad i boken kastade jag åt dem några kex när de kom galopperande mot mig. Inget snubblande, gungande eller syskonkäbblande skulle få avbryta min läsning. Jag vinkade avvärjande mot alla ansatser till gråt och bråk.

– Såja, ingen fara. Upp och hoppa igen. Slå inte ihjäl varandra. Spring och lek.

Vi var där hela eftermiddagen. Kvällssolen började gå ned över hustaken och jag hade inte många sidor kvar. Plötsligt stod två tiggarbarn intill mig. De såg trötta och smutsiga ut.

”Vi vill gå hem nu. Det är inte roligt längre. Vi är hungriga.”

”Ska ni inte leka liiiiiite till?”

Men det ville de tydligen inte. Normalt brukar jag tvingas springa maraton efter dem och sedan bära hem dem, en sprattlande och skrikande unge under vardera arm.

En annan gång lämnade jag både mobil och bok hemma när vi gick till lekplatsen. Jag tänkte att barnen skulle få min fulla uppmärksamhet. Jag skulle vara världens bästa lekmorsa. Barnen tog med sig två kompisar och vi lekte jaga. Jag utsågs till diverse monster och skurkar. Men så fort jag kom i närheten av att fånga dem var de plötsligt ”i bo”. Jag lyckades inte få fast en enda unge, men motion fick jag.

Innan vi skulle gå hem, gjorde vi ett sista ryck. Jag var kapten Krok och sprang haltande omkring med förvridet ansikte och pekfingret format som en livsfarlig krok. Barnen skrek av förtjusning och sprang som vinden, tills ett av de lånade barnen halkade på gruset och slog upp ett sår på knät.

Det kändes skamset när jag fick återlämna ett blödande lånebarn och samtidigt förklara att det var mitt fel. Mina barn skämdes också.

”Mamma, du kan väl ta med dig en bok nästa gång”, konstaterade sonen torrt.

Mer läsning

Annons