Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vet precis hur läskigt det kan kännas

Annons

På natten låter alla ljud annorlunda, mer skrämmande. Det viner i murstocken, kvistar som slår mot fönstren och knarrande ljud i trappan...eller är det steg? Kanske en smygande varulv? I mörkret uppstår underliga skuggor och mystiska rörelser. Visst var det något som rörde sig där borta i vrån? Bäst att tända lampan.

Jag var fantastiskt mörkrädd som barn, den skrajaste ungen i stan. Och fantasin var det inte något fel på.
Jag kunde med lätthet föreställa mig hur dinosaurier stod utanför mitt fönster och att bleka spökbarn jämrade sig vid min sänggavel.
Det hjälpte inte ens med en nattlampa. Jag ville sova hos mamma och pappa. Under deras sängar låg en madrass som jag kunde dra fram och sova på i nödfall. Det var ett nederlag varje gång.

Jag ville så gärna klara av att sova en hel natt i mitt rum. Det var otroligt pinsamt och inget jag berättade för mina kompisar.
På morgnarna kändes nattens rädslor alltid obegripliga och löjliga. Vilken fegis jag var!
Lösningen kom när jag och brorsan fick dela rum. Pappa spikade upp en spånskiva mellan våra rumshalvor. Det kändes tryggt att höra brorsans snarkningar på andra sidan den tunna skivan.

Jag är fortfarande inget stort fan av mörker och kan tycka att vissa situationer är obehagliga. Jag skulle aldrig kunna jobba som nattväktare och ensam patrullera kyrkor, tomma industrilokaler och lager.

Så när mina barn kommer tassande mitt i natten efter att ha drömt en otäck mardröm, lyfter jag bara på täcket och låter dem somna om intill mig.
För jag vet precis hur läskigt det kan kännas.

Mer läsning

Annons