Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ville sågärna vara en tuff rökrutetjej

Annons

Jag tror aldrig att livet har känts så svart och meningslöst som i de tidiga tonåren. Den tiden är förknippad med så mycket smärta och pinsamma minnen att det känns jobbigt bara att tänka på det. När jag läser mina gamla dagböcker måste jag hålla för ena ögat och kika med de andra för att våga läsa. Det är skrämmande hur en 13-åring kan vara så egocentrisk.

Allt var svårt. Jag var osäker och vilsen men samtidigt tvärsäker på att jag hade mer rätt än de flesta. Aldrig förr har man väl varit omgiven av så många idioter som när man är tonåring.

De flesta, speciellt vuxna, verkade inte fatta någonting.

Hur kunde de bara fortsätt att leva sina tråkiga, vanliga liv? Det var en gåta.

Klädsel, attityd och musik ingår i tonårsrevolten. Min tonårsrevolt var nog ganska mild. Jag såg lite knasig ut, hade trasiga jeans, spretigt hår med hjälp av sockervatten och alldeles för mycket smink. Jag var omåttligt intresserad av killar, lyssnade på Ebba Grön, klottrade på skolbänkar och ville gärna vara en rökrutetjej men var kass på att dra halsbloss.

Ungdomar dras till det som får vuxenvärlden att reagera. På 60-talet räckte det med att ha långt hår för att uppröra vuxna.

Det måste vara knepigt för dagens tonåringar och framtida tonåringar att revoltera mot föräldrar som själva varit punkare, hårdrockare eller emokids.

Föräldrar som kanske inte ens har lämnat sin egen tonårsrevolt. Hur ska deras barn göra för att få en reaktion? Börja pensionsspara, konfirmera sig och lyssna på dansbandsmusik?

När mina barn blir tonåringar (om en evighet) hoppas jag att jag kan acceptera att de finner mig obeskrivligt pinsam. Men det blir desto svårare att inte få ta del av allt de gör och inte längre vara viktigast i deras liv.

Frigörelse, kallas det visst.

Mer läsning

Annons