Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jäkla krumelurpiller

Mina barn har länge betraktat mig som en high tech- morsa. Genom att knappa in internetkoden och klicka fram till Bolibompas hemsida har de upphöjt mig till en it-mästare.

Annons

Men nu har verkligheten sprungit ikapp mig och sexåringen har genomskådat mig, jag kan inte längre leva på gamla meriter. I julas fick han ett Lego Star Wars-spel. Och jag är så avslöjad.

”Mamma, vad ska jag göra på den här banan?”

”Eh, ja vänta lite så ska mamma bara läsa den här danska manualen. Men oj vad klockan blev mycket, nu måste mamma börja med maten.”

Jag hör mina vänner med något äldre barn, som snöat in på World of Warcraft och helt plötsligt fått ett nytt, främmande vokabulär. Jag inser att vi också snart är där och jag behöver en uppdatering.

Pappan i vår familj har ett krigsspel med stridsvagnar och u-båtar. Till sexåringens stora förtrytelse är det 16-årsgräns på spelet. Han får inte spela det för mig medan pappan är mer tillåtande.

”Det gör väl inget om han sitter bredvid mig när jag spelar?”

”Nej, absolut inte. Han är för liten.”

Gissa hur poppis jag är? Häromdagen kom jag på dem smygspelandes när jag kom hem från jobbet. Vanligtvis brukar sexåringen ge mig en kram när jag kommer hem men den här dagen fick jag en spark på smalbenet och sedan satt han med armarna i kors över bröstet och med sur anknäbbsmun.

Jag försöker förklara att det är 16-årsgräns på krigsspelet men att han får spela när han blir äldre.

Då blir han bekymrad. Anledningen är att vi före jul hade en högtidlig ceremoni hemma i köket. Han har grubblat mycket kring döden och sagt att han inte vill bli gammal och dö eller att jag, lillasyster och pappa ska dö. Därför åt vi krumelurpiller och läste ramsan ”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”

Sexåringen har i efterhand insett konsekvenserna.

”Jäkla krumelurpiller. Nu kommer jag aldrig

att bli stor

och få

spela

krigsspel.”

Mer läsning

Annons