Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnspisar och bilar med samlarvärde

/
  • Det var sotigt, hett och rökigt på Skoglund & Olsons gjuteri i Gävle. Massan som hälls ner i gjutformen på den här bilden från 1967 har en temperatur på närmare 1 500 grader. Mannen närmast kameran är förmannen Harry Eriksson.Foto: Arbetarbladet/Stefan Tkatjenko
  • Första dagen efter semestern 1970 möttes Sören Lind av beskedet att gjuteriet skulle läggas ned och att han och alla hans arbetskamrater var uppsagda. Foto: Arbetarbladet/Lennart Pettersson
  • Erik Gustaf Skoglund
  • Axel Olson
  • De färgglada leksaksbilarna av gjutjärn står högt i kurs hos dagens samlare. De tillverkades under några år runt 1930 och marknadsfördes så här i Koglund & Olsons katalog.
  • Ulf Ivar Nilsson

De Gävlebor som har några år på nacken minns Skoglund & Olson som ett svart, bullrigt, hett och osande gjuteri med ständiga konkurshot hängande över sig.

Annons

Men det var samtidigt stadens mest kända metallindustri, med firmanamnet i oförstörbar relief på tusentals hemtrevligt sprakande järnspisar över hela Sverige.

På 1940-talet hade företaget nära 400 anställda men trettio år senare var anläggningen körd i botten och när yrkesinspektionen kom med nya anmärkningar valde ägarna att slå igen gjuteriet för gott. Sagan slutar med att 64 anställda får sparken på hösten 1970. Men hur börjar den? Och vilka var de, dessa herrar Skoglund & Olson?

Det verkar som om Axel Olson var den mest drivande av de två. Han var bondson från Sunne i Värmland, född 1843, och kom till Gävle i sällskap med sin bror för att hjälpa till att bygga upp staden efter den förödande storbranden 1869.

Fem år senare ville han starta ett industriföretag tillsammans med den tre år äldre vännen Erik Gustaf Skoglund, men det kapital de samlat ihop räckte inte på långa vägar för att förverkliga drömmen. Axel lyckades då låna 4 000 kronor av en av Gävles mest förmögna köpmän och med dessa slantar på fickan kunde kompanjonerna ordna en verkstadslokal på 100 kvadratmeter, skaffa den utrustning man behövde och anställa tjugo man. Sedan satte man igång att producera järnspisar, kaminer och annat gjutgods.

Både Skoglund och Olson arbetade som konstruktörer, ritare, korrespondenter och bokhållare och de hittade ständigt på nya produkter som var lämpliga att tillverka av gjutjärn. På 1890-talet omfattade företagets kataloger 270 olika produkter. Förutom spisar, stövelknektar och fotoramar hittar vi så udda varor som stridsyxor, äggställ, likkistfötter, svinhoar, sillstekare, nackhållare för porträttfotografer, kyrkogårdsstaket, spottkoppar och urintrattar till klosetter.

Alldeles i början var man lite stram i formgivningen men på 1880-talet släppte alla hämningar och man formligen frossade i tidstypiska krusiduller. Det var lejontassar, girlanger, och blomsterrankor på allting. Och ni må tro att grejerna var populära.

I prislistan från 1896 skryter man med att enbart järnspisarna belönats med medaljer vid 17 utställningar och vunnit första pris inte mindre än elva gånger.

Men för arbetsmiljön fick gjuteriet på Brynäs aldrig några medaljer. Det var glödhett kring ugnarna och iskallt efter väggarna om vintrarna. Innan det fanns elektricitet fick gubbarna lysa sig fram med små gasoljelampor under arbetet och den som brände eller klämde sig fick vända sig till en snickare som ansvarade för verkstadens illa utrustade förbandslåda.

I slutet av 1800-talet var personalmatsalen inrymd i ett kyffe som saknade både vatten och värme. Sot och damm trängde obehindrat in genom ett galler och lade sig på den ingrodda smutsen på matbordet och de enkla träbänkarna.

Erik Gustaf Skoglund lämnade firman redan 1888 och tolv år senare sålde Axel Olson gjuteriet till två ingenjörer, Simeon Göranson och Emil Söderström. 1914 ombildades företaget till aktiebolag, därefter försvann Göranson rätt snabbt ur bilden medan familjen Söderström stod kvar som huvudägare ända in på 1950-talet.

Gjuteriet och de mekaniska verkstäderna låg vid Tredje tvärgatan, men verksamheten utökades hela tiden och strax efter andra världskriget täckte företaget fyra kvarter på Brynäs.

Jag vet inte hur länge Skoglund & Olson fortsatte att tillverka sina populära järnspisar, men 1946 var det fortfarande full fart på produktionen. Det året levererade man 7 000 exemplar per år och någon räknade ut att företaget dittills producerat inte mindre 320 000 vedspisar. Samtidigt blickade man framåt och var i full färd att presentera en modern elspis. Gasspisar av olika modeller fanns redan i sortimentet sedan årtionden tillbaka.

Men det handlade sannerligen inte bara om spisar. Redan i början av 1900-talet tillverkade Skoglund & Olson kakelugnsinsatser i stor skala, från 1931 levererade man pumpar och värmepannor och 1953 började man exportera elektriska värmepatroner och värmerör från en fabrik i Strömsbro.

Enligt en rubrik i Arbetarbladet från 1949 producerade man dessutom 20 000 våffeljärn varje år.

En annan produkt från Skoglund & Olson, som fortfarande står högt i kurs bland samlare, är de leksaksbilar i gjutjärn som började tillverkas 1926 eller 1927. Det berättas att direktör Emil Söderströms son Uno, som själv några år senare blev chef för företaget, hade med sig en leksaksmotorcykel när han kom hem från en studieresa i USA. Därav föddes idén att bolaget skulle börja tillverka leksaksbilar. Med hjälp av fotografier och originalritningar från Volvo, Scania Vabis och Chevrolet byggde verkstadens skickliga modellsnickare skalenliga modeller av bussar och brandbilar, bärgare och timmerbilar. Fordonen göts sedan i två halvor som nitades ihop och försågs med gummihjul innan de målades i glada färger. De här pjäserna var ganska stora och tunga, och en del hyresvärdar lär ha klagat på att barnen förstörde golven i lägenheterna när de lekte med bilarna. Men det fanns nog även andra anledningar till att produktionen lades ned någon gång på 1930-talet.

Nu var dessa bilar faktiskt inte de första leksakerna som tillverkades av Skoglund & Olson. Långt tidigare, kanske redan på 1800-talet, gjorde man nämligen miniatyrer av sina vedspisar med små plättlaggar och stekpannor till. Det gick till och med att elda i dessa leksaksspisar.

År 1951 såldes Skoglund & Olson till en av företagets största kunder, AB Ekströms Maskinaffär i Stockholm, som 1966 togs över av Husqvarnakoncernen. Det gick fortfarande hyfsat bra för det gamla gjuteriet som lagom till 90-årsjubileet 1964 kunde utropa sig till ”ett av Europas bästa gjuterier”.

Men framtiden såg lika svart ut som de nedsotade väggarna. Folk sparkades i omgångar och i september 1967 lades verksamheten ner. Efter ett par månader återuppstod Skoglund & Olson med en ny ägare och både hoppet och elden under gjutpannorna blossade upp igen. Men det visade sig bara vara några sista dödsryckningar innan det gamla företaget gick i graven.

Ulf Ivar Nilsson

Annons