Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julsångarna i Gävle

/

Under många år gick pojkar från Gävles skolor runt i gårdarna och sjöng stämningsfulla sånger och psalmer inför varje julhelg.

Annons

 Ingen visste hur gammal traditionen var, och från början var det enbart gossarna från gymnasiet som hade tillåtelse att dryga ut sina magra kassor på det sättet. Med tiden ville också elever från andra skolor ta del av de rätt lättförtjänta inkomsterna och i mitten av 1800-talet hade man delat upp stadens fyra kvarter mellan sig. Storskolan, som läroverket kallades, såg dock till att man alltid fick det tredje kvarteret. Det låg mitt i staden, norr om ån. Och där bodde de rikaste familjerna.


varje år valde rektorn ut de fem gossar som skulle utgöra skolans ambulerande sångkör. Nästan enda kriteriet att få vara med var fattigdom. Och möjligen att man uppfört sig hyggligt under terminen. Inga hänsyn togs till kunskaper, flit eller intelligens – och definitivt inte till musikalitet eller sångröst.
Någon som varit med julen innan utnämndes till ”översjungare” och när han övat ”Var hälsad sköna morgonstund” och de andra psalmerna med gruppen några gånger brukade han kunna bedöma vilken av körmedlemmarna som var mest lämpad att sitta utanför husen och vakta kälken medan de andra tog ton.
För att inga obehöriga sångare skulle konkurrera om godbitarna var körledaren försedd med ett papper där rektorn intygade att just de här lärjungarna ”för sina studiers fortsättande äro förtjenta af det understöd hvarmed ädelmodiga medlemmar af detta samhälle vilja dem ihogkomma”.

i 1800-talets Gävle – journalisten och författaren Carl Eneroth – låter oss följa med några sångare från läroverket en julafton i mitten av 1850-talet. Klockan är bara sex på morgonen och det är isande kallt när pojkarna lämnar översjungarens enkla bostad vid Islandspumpen och tar sig ut på den frusna ån.
Islandspumpen? Ja, det här var före de kommunala vattenledningarnas tid och Gävleborna fick hämta sitt dricksvatten ur brunnar lite varstans i staden. En av dessa låg vid Slottstorget, en annan vid Islandskällan i Gamla Gefle, snett bakom nuvarande Stadsbiblioteket. Islandspumpen var inhyst i en liten gul byggnad som var dekorerad med en kruka på taket och för att inte barnen skulle ta sig in i kuren och ramla i vattnet påstod deras föräldrar att det spökade därinne.
Nåväl, sångarpojkarna har nu tagit sig över Gavleån och kommit fram till Elfstrandska bryggan nedanför Rådhuset. De släpar sin tomma kälken uppför stentrappan och drar den genom den tysta staden ända till Staketgatan. Där bor tredje kvarterets fattigaste familjer.
”Rikedomen sover längre, men den fattige är fortare på benen”, konstaterar vår ciceron medan gruppens ledare klappar på en port. Snart glimmar en lykta därinne och någon gläntar försiktigt på dörren.
– Får vi sjunga?
Vi släpps in och snart samlas hushållets alla medlemmar i köket. Pojkarna framför sina sånger, får några bullar och drar vidare till nästa gård.
När det börjar dagas söker man sig till de ”bättre” husen. Här släpps man in i salen där familjen samlas medan tjänstefolket försiktigt tittar in från en sidokammare. Ser herrn i huset fryntlig ut sjunger pojkarna hela sin repertoar, men kan översjungaren ana minsta lilla tecken på uttråkning eller irritation rundar han snabbt av med en önskan om en riktigt god jul.
När sista sången klingat ut tar herrn i huset fram sin plånbok och räcker över några riksdaler som översjungaren låter försvinna ner i en stor tobakspung som dinglar i ett grönt snöre utanpå hans rock. Så ger husmodern ett tecken och en ung husa trippar fram med en bricka fylld av bruna limpor, tjocka ljus och lite brynt skinka. Alltsammans bärs ut och läggs i en låda på kälken.
Så närmar vi oss de allra finaste hemmen, där de stora pengarna finns att hämta. Det verkar som om de förnämsta släkterna har en bestämd taxa för julsångerna. Hos grosshandlarna Elfbrink och Elfstrand får pojkarna varje år tio riksdaler på julafton, fem på nyåret och tre till trettonhelgen.

på köksdörren och jag lämnar över ordet till kollegan Eneroth:
”En värdig hushållerska kom ut, som lotsade dem till den imposanta salen, där hela släkten satt uppsträckt i stel bidan – en förfärlig mängd tanter, som, närmare betraktade, dock sågo helt godmodiga ut i sina negligéer med vajande band. Sedan gossarna tömt hela sin repertoar och fått belöningen af grosshandlaren, förde den ståtliga hushållerskan dem åter till köket, där de fingo gåfvorna in natura. Ett sådant kök och sådana skinande kokkärl! De lefvde allt furstligt dessa gamla köpmannapatricier i sina präktiga palats!”

Det var en stund sedan klockan i Rådhuset slog tre och det bleka skenet från gatlyktorna förmår inte jaga bort det tunga vintermörkret.
Pojkarna samlas åter i den lilla stugan vid Islandspumpen där översjungaren försiktigt tömmer ut slantarna på det slitna bordet. Det rör sig kanske om 30 riksdaler som delas rättvist mellan de fem pojkarna. Därefter lyfter man upp korgen på bordsskivan och placerar brödkakorna, korvarna och övriga insamlade matvarorna i fem högar.
Det är julafton i fattigdomens Gävle.


 

Mer läsning

Annons