Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knut från Gävle torterades av nazisterna

/
  • MOTSTÅNDARE. Staden Danzig – nuvarande Gdansk – var ett starkt nazistiskt fäste på 1930-talet. Här arbetade Kurt Minuer som ombudsman för en kommunistisk fackförening.
  • FÜHRERN. Sedan Adolf Hitler tagit makten i Tyskland 1933 förbjöds all politiskt verksamhet som kunde uppfattas som kritik mot nazistpartiet.
  • HITLERS HELVETE. Sjömannen Knut Mineur från Gävle satt i tukthus i Nazityskland i 39 månader, från hösten 1934 till våren 1938. Han anklagades för att ha spridit kommunistisk propaganda i Hamburg. Bilden är från 1964 då Mineur fick 80 000 kr i ersättning från västtyska staten.

Annons

När han lämnade ölstugan Ankar Bar och kom ut på Reeperbahn kände han ett stadigt grepp om vardera axeln och två revolvermynningar som trycktes mot hans revben. De båda gestapoagenterna var gamla bekanta, de hade skuggat honom i flera månader trots att han inte gjort någonting som kunde betraktas som ett brott mot den nazistiska samhällsordningen. Åtminstone inte den här gången. Samma kväll förde två kpistbeväpnade SS-män med dödskallemärken i mössorna honom

till koncentrationslägret i Fuhlbüttel. Där knuffades han in i en grå liten cell möblerad med en stinkande latrinhink och en rostig järnsäng utan madrass.

Ett par veckor senare kunde man läsa i svenska tidningar att den arbetslöse sjömannen K N Mineur från Gävle gripits i Hamburg misstänkt för förberedelse till högförräderi. Det var ett allvarligt brott som i värsta fall straffades med döden.

Knut Mineur föddes 1905 i en liten röd stuga vid Övre Bergsgatan på Söder. Hans

mamma dog när han bara var två år och när han var fyra blev han fosterbarn hos en bonde i Hedesunda. Men han möttes av stränghet och kyla och när han vid fjorton års ålder tvingades arbeta från sex på morgonen till tio på kvällen rymde han till Gävle. Där sökte han upp sin far som bodde vid Ruddammsgatan med sin nya familj och som arbetade i hamnen som stuvarbas.

Tre år senare gick Knut till sjöss och seglade sedan runt i världen under många år. Politiskt stod han långt ut på vänsterkanten och i början av 1930-talet anställdes han som en sorts ombudsman hos den mycket radikala Internationella Sjömansklubben (Interclub) i Danzig, nuvarande Gdansk.

Staden kontrollerades av tyskarna och all facklig verksamhet var förbjuden. Men Knut Mineur delade ut kommunistiska flygblad till sjömän och hamnarbetare tills han en dag greps av polisen och utvisades. Han återvände till Gävle där han fortsatte arbeta för Interclub. Men här kom han i konflikt med de socialdemokratiska hamnarbetarna och på våren 1934 dömdes han till ett par månaders fängelse sedan han i fyllan bitit ett par polismän i fingrarna.

Det var ont om arbete i Sverige och när straffet var avtjänat reste Mineur till Hamburg för att försöka få hyra på något fartyg. Där träffade han en dansk sjöman som hette Jensen och som berättade att han arbetade för Interclub i Köpenhamn. Alltså samma uppdrag som Mineur haft i Danzig.

De blev goda vänner men trots att Jensen öppet pratade illa om nazismen – eller kanske just därför – blev Mineur misstänksam. Och när han på omvägar kollade upp sin kamrat och fann att uppgifterna inte stämde började han misstänka att Jensen i själva verket arbetade åt Gestapo. De tyska myndigheterna kände kanske till Knuts tidigare verksamhet i Danzig och ville hålla ett öga på honom.

Snart insåg han att han skuggades av ytterligare två gestapoagenter. De följde honom i hälarna i tre månader och Mineur började förstå att det kanske var bäst att lämna Tyskland, särskilt som han aldrig lyckades få jobb på någon båt i Hamburg.

En kväll i början av oktober 1934 besökte han ett svenskt fartyg. Där träffade han en gammal vän som erbjöd sig att smuggla med honom som fripassagerare till Rotterdam. Där var kanske chansen större att få jobb. Och där slapp han Gestapos uppvaktning.

Mineur packade i all hast en väska och tillsammans med den svenske sjömannen gav han sig iväg till fartyget som om bara någon timme skulle föra honom i säkerhet. Men nog skulle de väl hinna ta en öl på Reeperbahn först ...

I koncentrationslägret i Fuhlsbüttel satt omkring 20 000 människor inspärrade, varav nästan alla var politiska fångar. De var inkvarterade i ett stort antal baracker och inom området fanns tre avrättningsplatser; en för halshuggning, en för hängning och en för arkebusering.

Varje dag under sex veckor fördes Mineur och 200 andra fångar ut på gården där de tvingades stå i givaktställning med ansiktet en decimeter från en mur, från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Utan mat och vatten. Den som råkade röra på huvudet fick ett slag i nacken av så att ansiktet slogs hårt mot den skrovliga muren. Och den som ramlade ihop av utmattning – vilket hände Mineur flera gånger – pryglades med blypiskor.

Knut Mineur erkände att han var kommunist men förnekade bestämt att han skulle ha spridit politisk propaganda bland sjöfolket. För att tvinga fram ett erkännande släpade man ner honom i en tortyrkammare där han slogs medvetslös. Misshandeln pågick varje natt i tre veckor. Och varje morgon fördes han tillbaka till cellen för att en kort stund vila sin söderslagna kropp på den madrasslösa järnsängen innan det återigen var dags att stå med näsan mot muren i åtta timmar.

I början av januari 1935 ställdes han inför rätta i rådhuset i Hamburg. Åklagaren påstod att man beslagtagit tio kilo antinazistiska broschyrer, adresserade till Knut Mineur. Plus ett brev till en tysk medborgare i Stockholm där han skulle ha beställt dessa trycksaker. Varken broschyrerna eller brevet visades upp vid rättegången. Istället kallades "Jensen" in som vittne. Han visade heta Hermann Beilich och var mycket riktigt agent för Gestapo. Enligt honom hade svensken gjort sig skyldig till det högförräderi som åklagaren försökte bevisa.

Beilichs två kolleger hördes också, men de bedyrade att de aldrig sett den åtalade ta emot eller dela ut något otillåtet material. Inte heller hade de hört honom säga ett enda negativt om nazismen. Trots detta dömdes Mineur till sex års tukthus.

Fängelset hette Kammerberg 2 och låg i närheten av Bremen. Han placerades i en cell på sex kvadratmeter och där fick han sitta 23 timmar och 40 minuter varje dygn medan månaderna och åren gick.

Maten bestod nästan uteslutande av blaskiga soppor samt två tunna svarta brödskivor per dag. Matfett ingick inte i ransonen, och aldrig någon mjölk. Straffarbetet bestod i att vika och klistra ihop papperpåsar och hann man tillverka 400 stycken på en dag tjänade man 10 pfennig. Mineur lyckades med den bedriften vid tre tillfällen och kunde kvittera ut 30 pfennig (vilket motsvarade ungefär 30 öre) när han äntligen släpptes.

Tiden i cellen bröt ner Mineur och efter nervsammanbrott och självmordsförsök fick han komma till ett sjukhus utanför fängelset. Där blev han väl behandlad och fick näringsrik kost. Han blev kvar där i sex månader, till slutet av mars 1938 då han plötsligt fick besked att han skulle friges. Efter 39 månader i fångenskap.

Under hela den tid som Mineur satt fängslad hade svenska staten gjort stora ansträngningar för att få honom fri, ivrigt påhejdad av den så kallade Jansson-Mineur-kommittén. I oktober 1935 hade en annan svensk sjöman kastats i fängelse i Tyskland, anklagad för samma brott som Mineur. Han hette Erik Jansson och för att få de båda frisläppta tog Svenska sjöfolksförbundet initiativ till en kommitté som samlade antinazister från alla politiska partier.

Knut Mineur följdes av gestapomän till färjan i Sassnitz och från Trelleborg tog han tåg till Stockholm. Där överrumplades han på Centralen av 600 personer som tog emot honom blommor, tal och hurrarop. Innan han fortsatte till Gävle samma kväll fick han ett kuvert med 2 000 kronor som samlats in av den kommitté som delvis bar hans namn.

Långt senare skrev Knut Mineur en bok om sina upplevelser. Där berättar han att han vid hemkomsten till Gävle var "en vrakspillra, nästan oförmögen att ta vara på sig själv". Nerverna var helt söndertrasade, han skakade av skräck och tyckte sig se Gestapomän överallt. Han plågades av mardrömmar och vaknade ibland om nätterna stående i givakt vid sängen ropande nummer och namn.

Han kände att han behövde sjukhusvård, hjälp och stöd från samhället. Men överallt möttes han av misstänksamhet, eller i bästa fall likgiltighet. Dessutom betraktades han som en farlig och besvärlig kommunist vilket gjorde att han var svartlistad på arbetsmarknaden.

Mineur hankade sig fram i Stockholm utan jobb och bostad och tvingades tillbringa flera nätter utomhus. Situationen förbättrades med tiden, han gifte sig och gick barn men var ofta arbetslös och ständigt utfattig.

Efter kriget, när nazisternas grymheter blev kända för världen, väcktes tanken att begära skadestånd för sitt lidande. Mineur var fortfarande en bruten man efter åren på tukthuset och hade vid 60 års ålder svårt att orka med arbetet som fastighetsskötare. Sommaren 1964 bestämde sig Västtyska staten för att betala skadestånd till nazismens offer. På den långa listan fanns 96 svenskar som fick dela på 1,3 miljoner kronor. Tre personer tilldelades den högsta ersättningen, 80 000 kronor. En av dem var Knut Mineur.

1944, tio år efter Mineur, råkade en annan sjöman från Gävle ut för nästan samma sak i Hitlers Tyskland. Hans historia berättar jag om nästa söndag.

Mer läsning

Annons