Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriget som dödade hundratals Gävlebor

/
  • OROAD. I december 1808 konstaterade landshövding F A U Cronstedt att det på tre veckor dött lika många Gävlebor som det annars brukade göra på ett halvår.
  • PÅ SLAGFÄLTET. Över hundra man från Hälsinge regemente stupade i Finska kriget 1808-09. Men ännu fler civila Gävlebor dukade under av den så kallade fältsjukan som grasserade i staden under samma tid. Teckning av Albert Edelfeldt.
  • VÅRDINRÄTTNINGAR. Både Stadshuset (längst till vänster) och Rådhuset i Gävle fick tjänstgöra som militärsjukhus när de trupper som var stationerade i Gävle för 200 år sedan drabbades av smittsamma och dödliga sjukdomar.
  • Ulf Ivar Nilsson

Under några dagar i september 1808 marscherade regemente efter regemente in i Gävle från olika håll. Det rörde sig om tusentals soldater som snabbt skulle skeppas över till kriget i Finland och sättas in i striderna mot Ryssland.

Annons

Men obeslutsamhet, usla fartyg, överdriven byråkrati och otur gjorde att operationen inte gick som man tänkt sig. Ett av skeppen krossades mot ett grund vid Limön och tog hundra man med sig i djupet. Åtta andra fartyg sjönk utanför finska kusten.
Samtidigt började fältsjukan sprida sig bland soldater och Gävlebor. Den hemska epidemin grasserade i nästan ett år och dödade hundratals män, kvinnor och barn

för 200 år sedan var en följd av det storpolitiska rävspelet ute i Europa där de forna fienderna Napoleon och tsar Alexander slöt en hemlig pakt som gjorde att Sverige plötsligt var omringat av fiender.
Natten till den 22 februari 1808 marscherade 24 000 ryska soldater in i Finland, som då var en del av Sverige. Några veckor senare kom en krigsförklaring från arvfienden Danmark, samtidigt som den franske marskalken Bernadotte – som inte hade en aning om att han några år senare skulle väljas till svensk kronpris – började samla styrkor i Tyskland för ett anfall mot Skåne.


gick ut på att de finska regementena skulle fördröja ryssarna tills isen gick upp och förstärkning kunde fraktas över från Sverige. Under tiden sändes trupper till Skåne och Värmland för att skydda gränserna där, och till Sundsvall för att hindra ett angrepp mot Norrland.
Hälsinge regemente, som på den tiden var utspritt med kompanier runt om i länet, delades upp så att den norra bataljonen marscherade mot Sundsvall medan den södra samlades i Torsåker för att tåga mot Norge.

hölls mönstring i Rådhuset dit Gävles alla ”friske och raske ynglingar” som inte hade ”nyttige yrken” kallats för att ingå i en lantvärnskår. Den här reservstyrkan organiserades på order av kungen och Gävleborgs län hade fått order att ställa upp med 600 man.
Under våren 1808 satte Hälsinge regemente även upp en vargeringsbataljon på 600 man. Den bestod också av outbildade soldater och skulle även den utgöra en sorts förstärkning till de vanliga knektarna. Dessa gossar samlades i Gävle i maj och blev kvar i staden hela sommaren där de övade sig i allehanda stridskonster.
Men när dessa vargeringskarlar skulle avlägga krigsmannaeden sade en av dem, Anders Canon, blankt nej – sitt krigiska namn till trots. Och när han dessutom försökte förmå sina kamrater att göra likadant dömdes han till döden.
Den uppstudsige soldaten benådades dock och fick istället löpa gatlopp i fem varv på ”Bråbänken af Stora Skeppsholmen” piskad av 300 soldater från livgrenadjärerna.

Sveaborg utanför Helsingfors kapitulerade redan i maj 1808 var Finland i praktiken redan förlorat. Kriget fortsatte ändå med oförminskad styrka och Hälsige regemente kastades snabbt in i striderna med totalt 1 650 man. Man deltog i den segerrika, men rätt obetydliga, drabbningen vid Lappfjärd nära Kaskö och ett par veckor senare i det blodiga slaget vid Oravais där uppåt hundra man från våra trakter stupade. Därefter var det dags för reträtt hemåt – till fots runt Bottenviken

regementet var sysselsatt på annat håll var det sannerligen ingen brist på militärer i Gävle. Mellan den 15 och 23 september 1808 anlände inte mindre än 6 000 man från regementen runt om i landet.
Många av dem av dem hade traskat fram och tillbaka genom Sverige i flera månader. Livgrenadjärerna från Östergötland skulle först delta i anfallet mot Norge, därefter i landstigningen på Själland, innan ordern kom att de snabbt skulle ta sig till Gävle.
Under den långa marschen genom Sverige slog östgötarna läger i Småland, i en trakt där rödsoten och rötfebern härjade.


den 12 oktober, när man låg i Gävle och väntade på att skeppas över till Finland konstaterades att 400 av regementets soldater drabbats av fältsjukan. Det är ett samlingsbegrepp för flera sjukdomar som uppstår när många människor lever nära varandra under primitiva förhållanden, och som under krig regelmässigt kräver fler offer än fiendens kulor. Ofta rör det sig om dysenteri, rödsot – en smittosam inflammation som ger feber och svåra blödningar i tjocktarmen. Men det kan också handla om tyfus.
Man visste givetvis att de här febersjukdomarna smittade och man kände väl till i vilka sammanhang de gav sig till känna. Men dåtidens läkare hade inte en aning om vad som orsakade sjukdomen så de råd som gavs var ofta helt verkningslösa och framstår i dag mest som tragiska kuriositeter. Som att lägga stekt malört på magen eller förtära en liten dos torkad och pulvriserad svinträck blandad med muskot och kanel.

även övriga förband som var förlagda i Gävle av den fruktade fältsjukan. Stadens enda sjukhus låg på Öster och hade tolv vårdplatser och en läkare.
Det var inte på långa vägar anpassat för en sådan här anstormning så istället inkvarterades de sjuka soldaterna på andra håll, bland annat i Rådhuset.
Under hösten 1808 vårdades 1 141 soldater från femton regementen vid de provisoriska inrättningar i Gävle som lite pampigt kallades för Norra kustarméns sjukhus. Av dessa dog 184.
Snart nådde smittan också civilbefolkningen. I oktober 1808 dog två Gävlebor i rödsot och i ett brev till Kungl Maj:t några dagar före jul konstaterade landshövding Cronstedt att det under de senaste tre veckorna dött lika många Gävlebor som det annars brukade göra på ett halvår. Och dödssiffrorna bland civilbefolkningen fortsatte att ligga på en extremt hög nivå nästan ett år framåt.
Kyrkogården runt Heliga Trefaldighetskyrkan var fullbelagd redan innan kriget brutit ut och frågan var nu var man skulle göra av alla döda militärer. I all hast ordnade man en soldatkyrkogård vid västra utfarten. Snart började man också begrava Gävlebor på det område som vi i dag kallar för Gamla kyrkogården.

att veta exakt hur många som dog i den här epidemin. Förutom rödsot angavs ibland feber eller frossa som dödsorsak i kyrkboken och alla som avled efter fyllda 70 ansåg prästen hade dött av ålderdom
Befolkningsstatistiken ger ändå besked om vilken enorm katastrof den här farsoten var för Gävle. I början av 1800-talet hade staden drygt 5 000 invånare och både före och efter kriget mot Ryssland dog runt 175 personer varje år, eller 15 i månaden.
För november 1808 redovisas 31 dödsfall bland stadens invånare. En ovanligt hög siffra men ändå rätt måttlig med tanke på vad som väntade. Under de följande fem månaderna avled nämligen inte mindre än 347 Gävlebor, alltså i snitt 70 personer i månaden.
Under den kommande våren och sommaren sjönk dödstalen och efter en ny topp i augusti 1809 återgick allt till det vanliga.

 

Mer läsning

Annons