Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnlig rösträtt äldre än du tror

/
  • MEDELÅLDERS MITT. Lärarinnan Anna Sundbom, representerade De frisinnade och var runt 50 år när hon debuterade som politiker för hundra år sedan.
  • GAMMAL HÖGER. Flickskoleägarinnan Karolina Själander var nästan 70 år när hon valdes in i stadsfullmäktige i Gävle 1910.
  • UNG VÄNSTER. Socialdemokraten Maja Qvist var 30 år när hon när 1910 tog plats i Gävle stadsfullmäktige.
  • Ulf Ivar Nilsson

Vid riksdagsvalet 1921 fick svenska kvinnor rösta för första gången. Det vet varenda människa som är det allra minsta intresserad av historia och samhällsfrågor. Så fick vi ju lära oss i skolan och så påstås det till och med i Nationalencyklopedin.

Annons

Hur kan det då komma sig att det satt tre damer i stadsfullmäktige i Gävle för hundra år sedan? Kan det ha funnits kvinnliga politiker innan det fanns kvinnliga väljare? Nej, knappast.

Svaret är att de svenska kvinnorna hade rösträtt långt innan riksdagen, genom två beslut 1919 och 1921, införde den "kvinnliga rösträtten". Ja, inte alla kvinnor förstås ‧– men majoriteten av männen var ju heller inte välkomna till valurnorna förrän en bit in på 1900-talet.

När jag bläddrar i historieböckerna upptäcker jag – till min förvåning – att det fanns kvinnliga väljare i Sverige redan på 1700-talet. Trots att den epoken kom att kallas Frihetstiden var det ju långt kvar till demokratins genombrott och ytterst få medborgare hade någonting att säga till om när det gällde hur samhället skulle organiseras.

Landet styrdes av en riksdag som utgjordes av adel, präster, borgare och bönder.

Dessa gubbar måste ju bytas ut emellanåt och vid flera av de val som hölls under den här tiden fanns kvinnliga deltagare. Av någon anledning kunde kvinnor utestängas när man skulle välja borgmästare, fast inte när man skulle utse präster eller riksdagsmän. Men tiderna förändrades och eftersom en del inflytelserika politiker tyckte att den kvinnliga rösträtten stred mot både Guds och naturens ordning avskaffades den 1771.

Nästan hundra år senare, 1862, fick vi nya och någorlunda moderna kommunallagar. Där slogs det fast att alla myndiga medborgare som hade egna inkomster av en viss storlek eller ägde en förmögenhet skulle få delta i de kommunala valen. Bestämmelserna utestängde visserligen en stor majoritet av befolkningen, men eftersom det inte uttryckligen stod i lagtexten att villkoren enbart gällde män fick även kvinnor rösträtt om de uppfyllde kraven. Fyra år tidigare hade det nämligen blivit möjligt för ogifta kvinnor över 25 år att bli myndiga om de vände sig till domstol.

Men att förmögna ensamstående damer hade rätt att rösta i kommunalvalen innebar inte att de kunde bli valda. Det dröjde till 1889 innan lagen ändrades så att de fick utses till ledamöter i sociala nämnder, fattigvårdsstyrelser och skolråd.

Genom ytterligare en lagändring 1909 blev kvinnor valbara till alla kommunala uppdrag. Och där har vi förklaringen till att tre kvinnor året därpå kunde ta plats bland de 42 männen i Gävle stadsfullmäktige.

Dessa lokala pionjärer representerade olika politiska ideologier och var redan rätt välkända profiler i stadens samhällsliv.

Karolina Själander, flickskolans grundare, ägare och ledare, representerade Allmänna valmansförbundet, Moderaternas föregångare. Många av hennes partikamrater på den politiska högerkanten motsatte sig kvinnlig rösträtt men hon valde att kämpa tillsammans med stadens liberala och socialdemokratiska kvinnor och satt som ordförande för Gävleavdelningen av LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Fröken Själander var nära 70 år när hon tog plats i fullmäktige och framträdde där med samma barska säkerhet som i katedern. Hennes politiska hjärtefrågor var att minska rusdrycksförsäljningen inom stadens gränser och höja småskollärarinnornas pensioner.

Även Anna Sundbom var lärarinna. Hon var född 1861, uppvuxen i Gävle och när hon debuterade som kommunalpolitiker representerade hon De frisinnade – en av Folkpartiets föregångare. Men hon bytte snart parti och från 1914 och ända till sin bortgång 1933 företrädde hon Gefle Moderata Förening i stadsfullmäktige. Anna Sundbom fick också en del förtroendeuppdrag på riksplanet och var i många år vice ordförande i Moderaternas kvinnoförbund.

Den tredje kvinnan i församlingen var en 30-årig skånska, Maria – eller Maja – Qvist. Hon tillhörde kretsen kring Arbetarbladet och var sambo, och sedermera hustru till den legendariske journalisten och agitatorn Fabian Månsson.

Egentligen hade hon fullt jobb med att hålla ordning på sin bohemiske karl. Hon sydde hans kläder, skötte papper och pengar, skrev maskin och körde bil. Och när han en dag tyckte att familjens samlade kunskaper i tyska var alltför bristfälliga reste hon till Württemberg och arbetade som hembiträde ett halvår för att lära sig språket.

Samtidigt var "Fabians Maja" en mycket självständig och politiskt medveten människa och hon spelade en framträdande roll på den kvinnoriksdag som hölls i Gävle 1908.

Hon valdes in i stadsfullmäktige på en socialdemokratisk lista som av någon anledning hade den lite oförargliga partibeteckningen "Småfolket och nykterhetsvännerna".

När det gäller val till riksdagen stämmer det att kvinnorna inte fick vara med förrän vid andrakammarvalet 1921. Då hade man genomfört en ändring av grundlagen som innebar så kallad "lika och allmän rösträtt". Reformen innebar att alla svenska medborgare som fyllt 23 år senast året innan fick rösta, såvida de inte var omyndigförklarade, försatta i konkurs eller levde på socialhjälp.

Med alldeles jämställt var det inte. För att männen skulle få rösta måste de också ha fullgjort värnplikten. Den paragrafen försvann ett par år senare, så inte förrän vid riksdagsvalet 1924 hade Sveriges män och kvinnor rösträtt på exakt lika villkor.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons