Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livrädd på riktigt helt gratis – på Västbanken

/

Vår i luften, sommar på väg och då tänker jag alltid på konflikten i Israel mellan judar och palestinier. Dels för att det var en vårdag för ett antal år sedan som jag var där, dels för att jag vet att det innebär att jag snart står på ett nöjesfält igen.
Det sista måste förklaras.

Annons

Jag hatar Liseberg, Gröna Lund och allt vad de heter, men går dit varje sommar ändå eftersom barnen vill. Det vill säga jag köper gärna lotter och kastar pilar och bollar riktigt bra men får magsår av blotta tanken på Fritt Fall och Berg- och dalbanor och Loopar.
På så sätt är jag glad att Cityfesten i Gävle ställdes in i år.
Ni fattar säkert.
Jag är feg.

Hela barndomen och ungdomen var det där ett problem. Gröna Lund med klassen. Alla tjuter glatt. Alla springer mot den läskigaste av alla läskiga åkattraktioner. Utom Ola. Han köper sockervadd.
När de andra kommer tillbaka gröna och vita låtsas jag sucka över att ha missat detta hemska äventyr. Sedan skriker alla och rusar mot den näst läskigaste attraktionen. Utom Ola. Han köper hallonremmar.
I de åren – och långt upp i vuxen ålder - ska man helst älska att hoppa in i en maskin som kastar en framåt och bakåt och upp och ner och ut och in. Men nej tack. Jag blir helt enkelt jätterädd.
Och jag hatar att vara rädd.

Här kommer Israel in. Jag var utsänd som reporter på Västbanken. Till staden vi skulle vägrade alla taxibilar att köra. Inte dit. Inte den här dagen. För farligt, för oroligt, för mycket våld.
Efter många om och men och dollar lyckades vi övertala en chaufför i alla fall.
Jag och en fotograf åkte dit och gjorde det vi skulle. Småskraj, ungefär som när jag går omkring på Cityfesten med ett gäng åksugna, hade jag känt mig hela dagen. Beväpnade vakter överallt gjorde det ändå tryggt. Nu var jobbet avklarat och vi hittade vår chaufför igen, nickade hej till några vakter och började rulla de tio milen mot säker mark.
Då hände det.
Bilen var tvungen stanna för något märkligt fordon och ett gäng unga palestinier, säkert frustrerade över det sätt de behandlas på, tittade in i bilen. En spottade mot rutan och skrek något.
Chauffören försökte svara men vågade inte veva ner rutan.


Ett helt gäng kom rusande och plötsligt var det tio-femton som slet i bildörrarna, kastade sten mot bilen och skrek. Chauffören vände sig om med skräck i ögonen och plötsligt insåg man att det här var på allvar.
”De tror att ni är amerikaner”, ropade han.
Vi försökte ropa Sweden, Schweden, Sverige, La Suéde genom glasrutan men ingen hörde eller förstod vad vi sa. Jag har nog aldrig varit så rädd. Stenar landade på bilen och några började gunga den. Som tur var rörde sig plötsligt det märkliga fordonet och chauffören kunde trycka gasen i botten.
Vi började darra och skaka.

På hotellet på kvällen träffade jag några andra reportrar, varav en var rutinerad krigsfotograf. När jag berättade vad som hade hänt nickade han igenkännande. Sedan sa han det jag tänker på när jag vägrar köpa biljett till Fritt fall på somrarna:
– Det bästa med att bli livrädd, i ordets rätta bemärkelse, är att du aldrig mer behöver betala för att bli livrädd på låtsas.

Mer läsning

Annons