Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lucköppning efter Bondpremiären

/

Mitt medvetna vaknar men ögonen är slutna. Jag ligger fullkomligt stilla men känner ändå att kroppen liksom inte tillhör mig. Den är tung och trög , seg och trött.

Annons

Medan jag blundar börjar jag min lucköppning för att minnas vad som hände kvällen innan. Få se, det var Bondpremiär och alla var där, Björn Borg och Markoolio, Micke Nykvist, Rafael Edholm, Annika Jankell, Efva Attling.

Jag pratade med Börje Salming, sa jag något dumt?

Nej, puh, tror inte det. Få se vi pratade om att Brynäs torskade mot Rögle, och att ”Stygge Stigge” Salming varit en fråga i Vem Vet Mest. Just det, Martin Stenmarck var där. Jag tyckte att vi skulle bilda rockband ihop. Jag minns inte att han var inne på samma spår.

När dom stora filmerna har sina galapremiärer spars det minsann inte på krutet. Finanskris och lågkonjunktur, någon?

Det är snarare så att man står mitt i denna orgie av mat och dryck för hundratals människor och tänker som gammal kommunalarbetare, vem i hela helvetet betalar för allt det här? Vem öppnar plånboken? Vad är det egentligen värt att bjuda kändisar på? Vad är haken?

Det var inte vad som helst som lades upp på faten heller. Det bjöds på en sagolik buffé rökt tonfisk, bloody maryshots med ostron, gravad oxfilé med hummerbearnaise, canapéer och snittar, champagne Bollinger och vin, öl och drinkar. Grand visade verkligen upp sitt bredaste leende. Och där trängdes vi och köade för att smaska och lapa i oss av godsakerna. Det var som det stora taberaset i Katthult. Fast det här var på i Grand hotells vinterträdgård och hjonen kom väl inte direkt från fattigstugan.

Det är ganska underhållande att vara likt en atroposof på dom där festerna, en deltagare men samtidigt en observatör. Att se hur denna flock beter sig, alfahanarna och alfahonorna. Det är dom tunga erkändisarna från dramaten och sporten, dom som varit med länge. Sedan har vi dom unga som vill upp i flockhierarkin och hur dom beter sig, vilka dom söker sig till för att få bekräftelse och välsignelse, hur man skrattar, fraterniserar, berömmer och baktalar.

Jag blundar och minns, en bild dyker upp på ögonlocken. Det är Malou von Sivers draperad i en tight svartvit klänning som gjorde att hon såg ut som ett gädd-drag, en gigantisk wobbler från rappala.

Det gäller att passa in men att ändå sticka ut. Men min kamrat för kvällen stack kanske ut lite väl. Dagen innan hade han smällt i sig en hel drös med rödbetor. Det hade han naturligtvis glömt bort när han gick till pissoaren. Naturligtvis ställde han sig inte så nära avrinningen som möjligt utan längst ifrån på ena kanten. Två meter nedanför står lille Peder Lamm från kockduellen. När min vän Henrik ser sin blodröda stråle träffa rännan förstår han direkt. Det här ser inte bra ut.

När det röda rinner förbi Peder Lamm, ser han hur Lamm reagerar men inte vågar titta upp och se vad som står till höger om honom. Ingen säger något. Båda knäpper sina byxor och går ut. Det var väl också det roligaste som hände. Nu öppnar jag ögonen och känner mig stolt över att jag tog min Mats ur skolan i tid. Det kan jag också säga att oavsett vad kritikerna skriver så är det en skitbra film.

Äntligen har vi fått en James Bond som kan rädda världen på riktigt. Jag älskar Daniel Craig.

Mer läsning

Annons