Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maggie – första kvinnliga tävlingscyklisten

/
  • Maggie Ohlson väckte stor sensation när hon tog silvermedalj i cykelloppet mellan Uppsala och Gävle 1892. Hon åkte i tröja, byxor och mössa, men var nog inte lika elegant  som damen på den här gamla teckningen.
  • Ulf Ivar Nilsson

I samma ögonblick som Maggie steg av sin cykel i Harnäs spottade hon ut ett par röda karameller som hon sugit på under färden. Och genast började ryktet löpa bland åskådarna att flickstackarn hostade blod.

Annons

Undra på det, förresten. Hon hade ju trampat sin velociped i fem timmar på leriga vägar ända från Uppsala och hit till gränsen mot Gästrikland, och efter en kort rast var det meningen att hon skulle ta sig samma väg tillbaka.

Inom loppet av tolv timmar tänkte hon åka 21 mil – och det kunde väl knappast vara lämpligt för en späd liten kvinna. Men vad som oroade ännu mer var kanske att hon åkte på en herrcykel och var klädd som en pojke med knäbyxor, yllestrumpor, tröja och sportmössa.

23-åriga Maggie Ohlson var Sveriges första kvinnliga tävlingscyklist och den här regntunga söndagen – 31 juli 1892 – ställde hon upp i sin allra första tävling. Hon hade lärt sig rida velociped bara några månader tidigare men var redan ett känt inslag i Stockholmstrafiken där hon med kraft i benen kryssade fram mellan hästskjutsar och spårvagnar.

Maggie stannade i Harnäs i tio minuter. Under den tiden åt hon några råa ägg och drack ett glas sockerdricka. Klockan var halv tolv på dagen när hon grenslade sin nedstänkta men nysmorda tvåhjuling och satte fart tillbaka söderut. Hon var vid gott mod och räknade med att hinna fram till Uppsala före klockan 18.30. Klarade hon det så skulle hon få ta emot Svenska Hjulförbundets silvermedalj.

Samtidigt som den unga kvinnan slukade sina ägg i Harnäs stod John Larsson från Norrköpings Bicycle-Club i Stadshotellets kafé vid Rådhustorget i Gävle och plockade åt sig från ett dignande matbord. Där fanns råa, kokta och stekta ägg, majsgrynsvälling och biffstekar, kaffe, kakao, buljong, sockerdricka och vichyvatten. Ja, han kunde till och med stärka sig med en rejäl klunk rödvin innan han återvände mot Uppsala.

John hade startat tio minuter före Maggie Ohlson i morse och eftersom han, tillsammans med åtta andra av Sveriges främsta tävlingscyklister, siktade på guldmedalj fick han köra några mil längre.

Den här distansritten genom norra Uppland räknas som ett av de första riktiga cykelloppen i Sverige. Men poängen var inte i första hand att komma i mål snabbare än konkurrenterna utan att klara av uppgiften på mindre än tolv timmar. Deltagarna skickades ut på olika långa sträckor beroende på om de ville vinna en guld-, silver-, eller bronsmedalj. Dessutom sorterades de in i olika grupper efter vilken sorts gummiringar deras cyklar var försedda med. Det innebar att guldaspiranterna med luftfyllda däck fick åka ända till Gävle medan de som nöjde sig med bronsmedalj och hade solida gummihjul fick vända redan efter 85 kilometer, någonstans i trakten av Karlholmsbruk. Det här invecklade och oöverskådliga systemet gjorde att det behövdes nio olika vändplatser mellan Uppsala och Gävle.

Vid den här tiden var de gamla höghjulingarna på avskrivning och hela 24 av de 26 deltagarna hade så kallade säkerhetscyklar, med lika stora hjul fram och bak. En del av velocipederna gick sönder under den strapatsrika tävlingen och några av deltagarna tappade orken eller stod på öronen i lervällingen. Maggie Ohlson klarade sig från sådana missöden men på tillbakavägen körde hon vilse och tvingades åka 12 kilometer mer än hon behövde.

Sju av de startande kom aldrig i mål, bland dem fanns den ende åkaren från Gävle, J A Blomqvist. Men den ensamma kvinnan trampade tappert vidare hela vägen. De sista tre timmarna vräkte regnet ner så hon var genomblöt när hon insvept i en sjal och under publikens jubel trampade i mål efter 11 timmar, 26 minuter och

53 sekunder.

Maggies tid räckte mycket väl till den efterlängtade silvermedaljen. Och hon slog en av sina manliga klubbkamrater från Stockholms Velocipedförening med mer än en halvtimme.

Det kan också tilläggas att segraren i guldloppet, Rudolf Eriksson från Stockholm cyklade Uppsala–Gävle tur och retur på 10 timmar, 34 minuter och 50 sekunder, två minuter snabbare än John Larsson från Norrköping. Det ansågs vara en mycket bra segrartid men störst uppståndelse väckte ändå Maggie Ohlsons insats.

Aftonbladet slog fast att man behöver inte vara fiende till kvinnoemancipationen för att även finna det okvinnligt och oskönt att se damer deltaga i idrott på detta sätt. Och i Gävle ansåg Norrlands-Posten att de svaga kvinnorna borde avstå från överdrivet idrottande: Det finns en gammal sanning som säger att mannen ska vara man och kvinnan kvinna.

Själv gjorde Maggie Ohlson inte någon affär av sitt bragdlopp utan konstaterade bara att hennes lilla velocipedtripp mellan Uppsala och Harnäs var en av hennes mest spännande resor.

Mer läsning

Annons