Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människoätaren från Gysinge

/
  • VARGAVINTER. En förmiddag mellan jul och nyår 1820 satt treårige Erik Ed och lekte på gårdsplanen utanför soldattorpet. När en hungrig varg plötsligt dök upp…
  • Ulf Ivar Nilsson

Det är lördagen den 30 december 1820, årets näst sista dag. Klockan är halv tio på förmiddagen när en stor varghona kommer springande på isen över sjön Ottnaren mellan Årsunda och Torsåker.

Annons

Hon har troligen inte ätit på flera dagar. När hon närmar sig soldattorpet i Dragbo får hon syn på ett barn som sitter och leker i snön på gårdsplanen.

Plötsligt går hon till attack – sätter tänderna i den lille gossen, rakt över bröstet, och springer mot skogsbrynet med sitt byte.

Soldaten Carl Ed hör sonens skrik och tar upp jakten. Efter en kilometer stannar djuret, släpper greppet om pojken och börjar riva och slita i den redan svårt sargade kroppen. Fadern skyndar fram och lyckas skrämma iväg djuret. Kvar i den blodiga snön ligger hans son. Om två månader skulle han fyllt fyra år.

Erik Ed blev det första offret i den fasansfulla massaker som en ensam varg åstadkom i våra trakter för nästan 200 år sedan. Under hela vintern 1821 höll rovdjuret befolkningen i skräck i Hedesunda, Årsunda, Österfärnebo – och i tre socknar i sydöstra Dalarna. Vargen attackerade människor vid minst tjugo tillfällen och dödade nio barn mellan tre och arton år. Till och med vuxna karlar som tog sig fram med häst och släde angreps.

Det fanns gott om rovdjur i skogarna vid den här tiden, ändå är det mycket som talar för att det var samma djur som låg bakom alla de här överfallen. Inte minst det faktum att vargar normalt inte anfaller människor. Men det här var ingen vanlig varg.

Våren 1817 hade trädgårdsmästaren vid Gysinge bruk, Anders Malmberg, hittat tre vargungar under en gran i skogen. Han bar hem dem till herrgården i en säck och tanken var väl att de skulle avlivas. Men först ville han visa upp dem för brukspatronen, Jean Henric Bedoire. Dennes hustru Catharina och parets två döttrar Wilhelmina och Amanda blev dock så förtjusta de söta valparna att man beslöt att låta dem leva. Åtminstone tills vidare. Så vargungarna – det var en tik och två hanar – placerades i en låda som ställdes i en berså i trädgården.

På midsommarafton samma år skänktes en av valparna, en hona, till 24-årige Thore Petre, som så småningom skulle bli en mycket betydande man i samhället, riksdagsman och ägare till åtta järnbruk. Han bodde på Hofors herrgård vid den här tiden, och där hölls nu vargen fången i en liten inhägnad. Det berättas att traktens barn brukade roa sig med att slå med käppar mot buren så att det olyckliga djuret morrade och visade huggtänderna.

Efter tre och ett halvt år bakom galler lyckades vargen rymma, kanske i samband med att Petre och hans familj flyttade till Gästrike-Hammarby hösten 1820.

Det var med största sannolikhet just den vargen som nu irrade omkring i skogarna på jakt efter föda. Och det var sannerligen ingen lätt uppgift. Hon hade ju aldrig fått lära sig jaga som andra vargar och hade ingen aning om hur naturliga byten ser ut. De enda varelser av kött och blod som hon någonsin träffat var människor. Till och med maten man slängt åt henne i buren hade ju luktat människa.

Efter tragedin vid soldattorpet jagade den utsvultna varghonan omkring i gränstrakterna mellan Gästrikland och Dalarna. Och i kyrkböcker och tidningsreferat kan vi följa hennes vilda framfart.

Några dagar in i januari anföll hon två småpojkar i Österbo, några kilometer från Dragbo. Och ett par dagar senare gick hon till attack mot en nioårig flicka i samma by. Båda gångerna kunde djuret skrämmas iväg men barnen fick svåra sår efter hennes tänder.

Den 12 januari dödades en sexårig pojke av en varg i Garpenbergs socken i Dalarna. Om det var samma djur – man kan ju inte vara alldeles säker – så återvände hon snart till Gästrikland där hon en dryg vecka senare försökte bita ihjäl en nioårig flicka i År-sunda. För att några timmar senare kasta sig över en trettonårig pojke i samma socken. Båda barnen överlevde.

Den 28 januari överrumplade varghonan tre barn i Kräbäcks by i Österfärnebo socken. Två av dem lyckas komma undan medan rovdjuret ”ihjelbet och utref inelfworne” på bonden Erik Perssons sexårige son Per.

Tre dagar senare, alldeles i början av februari, blev elvaåriga Stina Andersdotter dödad vid Horndals bruk i Dalarna. Och en knapp vecka senare gick åttaåriga Karin Ersdotter samma öde till mötes vid Brunnsheden i Hedesunda.

Karin och hennes fyraårige lillebror hade skickats ut i ladugården i något ärende av sin mor. När barnen aldrig kom tillbaka gick modern efter och hittade fyraåringen svårt chockad i ett bås. På gårdsplanen påträffades Karins ena sko och en del blodfläckar. Enligt noteringen i kyrkboken blev flickan ”ihjälrifwen och nästan uppäten af wilddjur”.

I Bastmora i Husby socken dödades tolvåriga Anna Jansdotter den 10 februari 1821. Fyra timmar senare dök den människoätande vargen upp alldeles i närheten av Stjärnsunds bruk. Där gick den till angrepp mot tre ynglingar på sjön Grycken. Pojkarna såg på långt håll djuret komma springande och försökte så fort som möjligt ta sig i land. En av dem, femtonårige Erik Sundstedt föll omkull och fick omedelbart ett hugg i strupen. Vargen skakade sitt byte med våldsam kraft och släpade sedan iväg den vilt skrikande pojken över isen. Han hittades senare vid liv i ett skogsparti men avled efter en kort stund. Även från Årsunda rapporterades flera överfall på barn som i sista stund räddats av vuxna.

Paniken spred sig i torp och stugor. Liksom funderingarna:

Var skulle den fasansfulla besten slå till härnäst? Vems barn skulle bli hans nästa offer? Och hur kunde det komma sig att man aldrig hittade rovdjuret? Det var ju spårsnö och över hundra man, soldater och jägare, hade gått skallgång genom skogarna.

Var det Gud som sänt dem vilddjuret som straff? Och i så fall varför? Eller var det kanske ingen varg utan Djävulen själv som gick lös på deras barn?

Man gjorde vad man kunde för att skydda sig. Höll småbarnen inomhus, förmanade ungdomarna och beväpnade sig med yxor och spadar om man hade en bit att gå.

Men terrorn fortsatte. Den 9 mars bet vargen ihjäl Anna Persdotter i närheten av hennes hem i Ysjön i Årsunda. Anna var nästan 19 år och den äldsta som dödades av den fruktade besten. Hon också blev vargens sista offer här i Gästrikland. Men i Dalarna rev den ytterligare några barn.

Slutpunkten för den här fruktansvärda historien sattes den 20 april 1821 då en stor varghona sköts i Nordanåker i Årsunda. Hon stämde exakt in på beskrivningen av det djur som härjat i trakten under flera månader.

Därmed upphörde också överfallen – men det skulle dröja länge innan folket i trakten vågade låta sina småbarn leka ensamma utomhus.

Mer läsning

Annons