Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med munnen full av konstverk och vattenkranen som bästa vän

/

Annons

Svetten rinner och det är nästintill svårt att andas i myllret av folk. Överallt människor. Överallt okända ansikten. Överallt eleganta glas fyllda av champagne eller är det vin? Ingen aning. Överallt kindpussar. Överallt kramar. Och plockmaten, ja den går varm. Jisses, vad den går varm. Och vilken plockmat! Dra mig baklänges. Vilken plockmat, tänker jag för mig själv. I min lilla värld betyder vanligtvis plockmat, slafsigt skurna gurk- och paprikaskivor doppade i billigt dipp från Lidl. Festligt (och glamouröst) värre.

Här är plockmaten kärleksfullt gjorda. Nästan så att jag funderar på ifall dessa vackra skapelser på fullaste allvar kan vara ätbara. Jag menar, de upplevs mer som ljuvliga, små konstverk, än något att stoppa i munnen och svälja. Jag ser storögd på dessa konstverk och ja, är inte sen med att, trots allt, ändå proppa munnen full av de. Som det skall vara, med andra ord. Jag står med ett glas vatten (som jag fyller på minst tio gånger för att hålla mig sysselsatt). Jo, jag dricker alltså vatten på platsen som om att vatten i vanliga fann skulle vara en utmaning för mig att få tag i. Bilden måste ha varit intressant, minst sagt. Jag befinner mig på ett mingel, och en mer malplacerad person går nog inte att finna. Det är ett mingel där individer såsom Svearikets statsminister, Alice Teodorescu samt Michael Bindefeld närvarar. Det är alltså inte en lek till tillställning, nej.

Alla dess hippa Stockholmare,, med ett flow i sig som är beundransvärda. Jag ser mig omkring och avundas. Lite som om att de aldrig gjort något annat, de är så otroligt självklara och äger sitt utrymme. De flyger genom den enorma tillställning, flyger lika lätt som en fjäril igenom myllret av människor, medans jag. Ja, jag och vattenkranen är varandras bästisar. Jag klamrar mig fast vid den för kung och fosterland. Och hoppas och ber en mindre bön, att jag inte är den enda i hela denna enorma tillställning som har denna upplevelse. Någon mer än mig bör väl ändå känna sig malplacerad? Eller är jag den enda? Snälla, gud. Jag fortsätter klunka i mig vatten och svettas.

Jag funderar med munnen full av konstverk ifall det har att göra med var någonstans en är uppväxt, ifall majoriteten av dessa infödda Stockholmare, indoktrineras i det där flödet och flowet. Att det sitter i ryggmärgen för de. I september 2015 har jag alltså bott i Stockholm två år och jag är inte ett dugg i närheten av att nå dessa Stockholmares naturliga utstrålning i sociala sammanhang. Fortfarande lite klumpig, lite malplacerad, lite ostadig. Kommer jag någonsin kunna röra mig bekymmerslöst likt de stiliga damerna i Dior dräkterna, eller förbli jag alltid hon som klamrade sig fast vid vattenkranen med munnen full av plockmat? Den som lever, får se.

Mer läsning

Annons