Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Saddam som livlina

Dimmig tittar jag upp från en bår. De som bär mig har militärkläder, skriker på arabiska och jag får i förvirringen under några sekunder för mig att det varit en terrorattack.

Annons

Tro mig, det är en skrämmande stund.

Vi är ju i Mellanöstern, inte många mil från Irak, där man ju sett otaliga hemska tv-bilder efter bilbomber. Jag tittar efter familjen, ser den bredvid båren, pustar ut och minns plötsligt att jag ligger här inte beror på terror utan Facebook. Något som i och för sig kan vara samma sak. Dock inte den här gången.

Vi hade firat nyår med poolparty dagarna före och jag skulle ju bara ta en ny profilbild till en dotter, när jag halkade i samma pool och efter att ha flugit i en snygg båge landat på ryggen. I en stentrapp. Det är, för att uttrycka det milt, ett väldigt korkat ställe att landa på.

I ambulansen sitter en militär och håller i mig. Han pratar enbart arabiska och är ganska lik en ung Saddam Hussein. I många sammanhang skulle jag varit lite smårädd för honom. Nu känns han som min livlina. Vägen är guppig och varje gång det hoppar till tror jag att jag ska dö, kvider på engelska fast han inte förstår och hör honom varje gång skälla på chauffören.

Jag antar att han skriker att chauffören ska köra långsammare för varje gång bromsar chauffören in. Lite väl häftiga inbromsningar tycker min rygg som jag just då fortfarande inte vet har två brutna revben och en öm njure.

Därför kvider jag plågat ännu en gång.

Då klappar han mig på kinden.

Jo, det är sant.

Det känns märkligt, men ganska skönt, att klappas tröstande av Saddam som dessutom varje gång säger ”insh’allah” – om Allah vill. Jag mumlar ”thank you” och så där håller vi på i en halvtimme innan jag bärs in på sjukhuset.

Jag får morfin och det mesta snurrar runt. Doktorer trycker och klämmer och de flesta pratar arabiska men någon lite engelska. Jo, jag känner benen. Nej, jag slog inte huvudet. Men det gör alldeles galet ont!

– Här, undrar en doktor och trycker med handen.

Då svimmar jag till igen.

– Där, hör jag honom logiskt konstatera.

En sköterska tar emot på röntgenavdelningen. Jag ligger på sidan på båren och ser henne inte. Men hon pratar arabiska hela tiden medan hon placerar mig rätt och, precis som ambulansmilitären, stryker hon tröstande med tummen när jag får ont.

Om Saddam var livlinan i ambulansen är hon det nu. När man har ont blir man nog aldrig större än att man tycker väldigt mycket om den som tröstar så där som mamma gjorde för fyrtio år sedan.

När jag vänder mig om för att tacka sköterskan inser jag förvånad att hon har burka, en sådan som gör att man inte ens ser ögonen. Det är otroligt underligt. Men jag tackar och hon nickar.

Landstinget Gävleborg känns onekligen långt borta – men det är hoppfullt att inse att människor är ganska lika trots att vi ser ut och klär oss väldigt olika.

Ola Liljedahl

Mer läsning

Annons