Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men det lugnar väl ned sig snart...

/

Annons

för mycket grejer som hopar sig samtidigt. Allt blir grumligt och sikten skyms för det man borde ägna mest energi och fokus åt. Att spränga för att bygga hus, leda en tv-gala, vara med i sex radioprogram och skriva en krönika under samma ”pappa-vecka” till exempel.

Att dessutom ha en vagel i ögat som pockar oroväckande på uppmärksamhet och skickar signaler som tyder på att om den vill så svullnar den till en vägbulas storlek lagom till den där tv-galan, gör ju inte att man ser mer klart direkt. Man vill ju inte stå på bästa sändningstid och se ut som ett farthinder i ansiktet.

en närmast provocerande hög stresströskel, så finns det ändå ett krön på den. Det frestar på psyket att stå dagen innan den stora tv-galan och repetera med ensam trevande röst i ett stort Globen, samtidigt få ett samtal från Rör-Gunnar som undrar om jag har något emot att spegelvända toaletten i övervåningen, i huset som ska byggas men just nu bara är en grop i ett berg.

Grund-Göran som gjuter själva grunden (det hörs på namnet) ringer och undrar var VVS-ritningen är och om jag ska ha radonslang i grunden och exakt var stuprännorna ska gå ner till dräneringen.

Repetera lite till innan Gräv-Micke ringer och trycker på lite om VVS-ritningen och säger att får dom den inte idag då åker dom till ett annat bygge och låter mig vänta. Puh!

halva galan ringer sprängaren och vill ha telefonnumret till grannen som kanske ska spränga för pool. Vi hinner med någon prisutdelning till innan Snickar-Bosse ringer och undrar över hur min idé att bygga ett tak över en balkong ska lösas. Det börjar knyta sig i magen, kommer det att ordna sig? När kommer halmstrået som knäcker kamelens rygg.

att hyresavtalet för bygg-elskåpet är lämnat till energibolaget och får en smiley tillbaka. När repetitionerna är klara vid 21-tiden sätter jag mig ner med en kopp kaffe, tycker synd om mig själv och anklagar min SYO-konsulent för min livssituation.

Samtidigt minns och vet jag att det är så här det sett ut dom senaste åren, jag har haft mobiltelefonen limmad, ja nästan vulkaniserad vid örat samtidigt som jag försökt leva här och nu.

snart, när huset är klart. Då ska jag läsa alla dom där böckerna jag aldrig hinner med och sortera mina foton, organisera mina skivor i bokstavordning, betala räkningar i tid, byta sängkläder oftare, tvätta och städa, vila, jobba full tid och bara njuta av livet. Och fortsätter jag med detta livsbedrägeri att det snart blir lugnt kanske jag orkar rusa vidare ett bra tag till.

Hoppsan nu ringer Plåt-Patrik som ska lägga taket, måste ta det, sorry! Hörs sen, hej då! Hmmm, undra om den där vageln kan vara stressrelaterad? Nä, det är nog bara en olycklig tillfällighet.

Mer läsning

Annons