Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljardsvindlaren från Gävle

/
  • HUSS HYSS. Hovrättsnotarien Erik Huss från Gävle skulle 1773 hjälpa en svensk familj att få ut ett enormt stort arv efter en släkting som varit sjörövare och plantageägare. I stället snodde han själv åt sig hela förmögenheten och levde livets glada dagar i Sydamerika.

Han var en förmögen man, förre sjörövaren Jonas Lambert, när han dog på sin sockerplantage i Sydamerika 1726.

Annons

Exakt hur mycket hans jordegendomar i Guyana och hans tunnor med guld i Holland var värda är det ingen som vet, trots att jurister och myndigheter, revisorer och lycksökare försökt kartlägga hans tillgångar under snart trehundra år. Men räknat i dagens penningvärde kan det ha handlat om hundra miljarder kronor!


Egentligen skulle denna ofattbara förmögenhet ha delats mellan hans syskon i Umeå strax efter dödsfallet, men ödet gjorde att en stor del av rikedomarna istället hamnade i händerna på en fräck bedragare från Gävle.

Skurken det handlar om hette Erik Haqvin Huss och var född 1740, troligen någonstans i Ångermanland. Men han växte upp i Gävle där hans pappa Haqvin tjänstgjorde som landssekreterare, en titel som innebär att han var chef för länsstyrelsens kansli. Kontoret låg i den östra flygeln som fortfarande står kvar framför slottet i Gävle.

Erik tog studentexamen i Uppsala 1758 och studerade sedan juridik för att så småningom bli notarie vid Svea hovrätt i Stockholm. Där träffade han en avlägsen släkting, Greta Wislander, som blivit inbjuden till huvudstaden av drottning Lovisa Ulrika för att lära hovdamerna spinna lin.

Greta berättade att hennes mormor – Anna Huss, född Lambert – haft en bror som varit kapare i holländsk tjänst och som belöning för detta fått stora bördiga markområden i kolonin på andra sidan Atlanten. Med hjälp av 900 svarta slavar hade han anlagt flera plantager där han odlade sockerrör, majs och kaffe, samtidigt som han med stor framgång ägnade sig åt bankirverksamhet, fastighetsaffärer och köpenskap i Amsterdam.

Nu hade det gått nästan femtio år sedan denne Jonas Lambert dog och trettiofem sedan hans syskon fått veta att en förmögenhet låg och väntade på dem. Men ännu hade de inte sett till några pengar och deras kontakter med de holländska myndigheterna via svenska ämbetsmän hade inte gett något resultat.

Erik Huss förklarade att han var väl insatt i den holländska juridiken och på Greta Wislanders initiativ enades Lamberts släktingar om att ge den hjälpsamme notarien i uppdrag att försöka ordna så att man fick ut det efterlängtade arvet. Så utrustad med dokument och fullmakter, plus en väl tilltagen reskassa, gav han sig 1773 iväg till Amsterdam. För att aldrig mer höra av sig ...

Långt senare uppdagades det att Erik Huss lagt beslag på Jonas Lamberts egendomar i Demerara för egen del. Och att han levde livets glada dagar som välbeställd direktör för de plantager, sågverk och andra anläggningar som han helt fräckt snott åt sig med hjälp av fullmakterna från Sverige.

Till sin hjälp hade Huss en förvaltare som hette Jonas Filéen, en äventyrare från Ystad som sökt sig till dessa tropiska trakter några år tidigare, antagligen lockad av de rykten som redan då florerade kring det lambertska arvet.

När släktingarna i Sverige förstod att de blivit lurade försökte de dra Erik Huss inför rätta, men de juridiska kvarnarna malde så långsamt att bedragaren hann dö innan rättvisan kom ikapp honom.

Under åren i Demerara hade Erik Huss gift sig med ”den fria negrinnan Sally” som tidigare varit hans slav under tolv år. Och när han avled 1802 visade det sig att han testamenterat i sort sett alla sina ägodelar till henne.

Det var plantager och industrier, byggnader, möbler, husgeråd, silverskedar, grisar, får och höns. I arvet ingick också hundratals slavar, bland annat nio av fru Huss syskon och syskonbarn. Plantageägaren från Gävle betonade i sitt testamente att hans ingifta släktingar och deras avkommor inte fick säljas och att de i framtiden – när Sallys (och hans?) ljushyade dotter Maria avlidit – skulle bli fria människor.

En del av Erik Huss kvarlåtenskap skulle också tillfalla hans släktingar i Sverige. Den ende av dessa som fanns kvar i livet var systersonen P A Ström som var kapten vid Hälsinge regemente. Han fick omkring 100 000 holländska gulden.

Kompisen Filéen verkar ha snott åt sig en del av arvet efter Huss. Han levde i ytterligare tjugo år och i hans testamente nämns två svarta slavinnor som stod honom särskilt nära, Brandina och Premiere.

Större delen av hans förmögenhet, som vuxit lavinartat efter kompanjonens död, hamnade dock hos hans bror i Stockholm, före detta kanslisten i kommerskollegium Paul Filéen. Han var 74 år när brodern dog och levde ensam under ytterst knappa förhållanden. Hans förvåning när han fick höra att han plötslig var ägare till 1,3 miljoner riksdaler, levde länge kvar i uttrycket ”Det var fan, sa Filéen”.

En del av pengarna, det lär ha rört sig om 390 000 riksdaler, donerade han till ”allmänna verk och inrättningar” där bland annat Uppsala universitet fick en rejäl slant.

De här rikedomarna, som nu spreds åt olika håll, kom ju ursprungligen från Jonas Lambert och hans sentida släktingar blev alltmer desperata i sin kamp att få ut sina andelar.

Under hela 1800-talet vände sig grupper av Lamberts arvingar till regeringskanslier, domstolar och ambassader både i Sverige och Holland för att få sin sak prövad. Man presenterade släktutredningar och författade inlagor, upprättade protokoll och förevisade dokument med stämplar och sigill.

Men det inträffade hela tiden saker som gjorde att man inte kunde bringa ordning på de svällande pappersbuntarna. Utredare dog under mystiska omständigheter, handlingar försvann spårlöst och protokoll kom på villovägar samtidigt som byråkratins tjänare sannerligen inte gjorde sig någon brådska.

En bit in på 1800-talet började det gå rykten om att svenska staten, eller till och med kungen personligen, för länge sedan fått ut allt guld som Jonas Lambert samlat på sig i Holland. Men att pengarna aldrig redovisats utan i stället använts för att betala av på statsskulden.

Det har skrivits flera böcker om den här underliga arvstvisten. Mest känd är Carl Jonas Love Almqvists roman ”Smaragdbruden” från 1845, där Erik Haqvin Huss från Gävle kallas för Erico Aquinuzzio och hans närmaste medarbetare får heta signor Fileno.

Markområdena i regionen – som sedan 1970 ingår i den självständiga republiken Guyana – finns väl kvar, men i övrigt är det knappast troligt att det återstår någonting av den stormrike Jonas Lamberts kvarlåtenskap från 1726.

Men trots att årtionde lagts till årtionde och sekel till sekel lever drömmen om det enorma arvet kvar. Och stridslystnaden flammar upp inom släkten med jämna mellanrum, i takt med att nya generationer växer upp.

Så sent som på 1970-talet skrev en av Lambert-släktingarna ett brev till USA:s president Gerald Ford och begärde hjälp med upplysningar och formaliteter. Och nu under 2000-talet lär nya krafter vara igång för att försöka spåra upp de borttappade miljarderna.

Mer läsning

Annons