Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min farfar – en kraftkarl

En man lever sitt liv i nästan hundra år. Det börjar i Söderskogen i Dannemora och slutar i Sandviken, på Ängsbacken – där somnar han in med sin hand i ett biträdes hand.

Annons

Min äldsta dotter säger att han blir en vacker blomma, som vi kan plocka och ha i vårt kök. En kraftkarl, en karlakarl, en blomma i vårt kök? På begravningskaffet kommer en ålderstigen man fram och berättar om vilka roliga fester de varit på, han och min farfar, det hände både det ena och det andra där, skrockar han.

En man lever sitt liv.

Min farfar. Frilufts- och föreningsmänniskan, jägaren, den ytterligt sociala och robusta, med tusen järn i elden. Biografier av Gösta Bohman och Ulf Adelsohn i bokhyllan. Delar av min barndom ett kornblått M som jag inte begrep någonting av, det bara fanns där, på tändsticksaskar och nyckelringar. I garaget kunde det ligga blodiga älgar, svarta kräftor i badkaret; i samma stund som de mötte det kokande vattnet, och dog, färgades de röda. Och jag grät. Ritade teckningar med sörjande älgkalvar runt döda mödrar. Jag tror att han skrattade åt dem, inte elakt, mer som man skrattar åt ett barn som inte förstår. Jag är uppvuxen under en enorm älgkrona, och de där karikatyrteckningarna som farfar fick när han fyllde sextio; en avbildar honom som Bohman, en som Jesus. Det finns många namn om man vänder på brickor och tavlor och plaketter. Många grattis och lyckönskningar.

Han älskade ordning och reda, säger en arbetskamrat i ett tal under begravningsfikat. Han återkommer till det som något fint.

Min farfar fyllde sitt liv med det han tyckte om.

En fattig grabb från mörka skogen som kavlar upp ärmarna och blir nåt.

Min syster läser en lång dikt som farfar skrivit; en dråplig historia på rim. Han hade ett liksom klurigt sätt att tänka, vände och vred på ord och tankar, jag tyckte om det, kände mig trygg där bland hans vitsar och verser. Men det var märkligt hur han ibland kunde fnysa åt de som stod lite utanför, han som själv var rätt udda, dock en tydlig skillnad som ett snitt: den som reder sig själv och har framåtanda får vara hur udda som helst, men de som inte klarar sitt liv – de måste lära sig anpassning, de måste, liksom han, kunna kavla upp sina ärmar.

En man lever sitt liv.

En liten flicka, jag, hemma från skola eller lekis, sjuk, mamma är kanske och handlar, hon är i varje fall inte hemma, och min farfar kommer för att laga något på toan, och plötsligt hör jag ljudet av vatten som sprutar och min farfar som ropar på hjälp.

En kraftkarl, en karlakarl.

Hjälp mig! ropar han.

Och jag… jag gömmer mig under filten i soffan.

Min syster kommer i samma stund hem från skolan, rådigt och redigt springer hon över till grannen som skyndar in och hjälper farfar, min syster blir hjälte och favorit, den rådiga, rediga blir alltid favoriten.

Och så slås bilder in.

Flickan i soffan blir sedermera anorektisk, uppgiven och bortkollrad av bilder. Farfar jämför mig ideligen med jämnåriga idrottstalanger, varav i varje fall ett par av dem sedan också faller offer för ätstörningar, till min farfars stora förtret och förvirring. Ätstörningarna som ett kollektivt arv, vi döttrar och dotterdöttrar till kraftkarlar och husmödrar. Vi har något att leva upp till, som vi inte står ut med.

I samma veva som jag börjar krångla mig ur ätstörningen, krockar min farfar, ingen hög hastighet och ingen fara – men hur kunde det här hända honom? Ålderdomen, de sinande krafterna? I ett brev jag fick av min farfar under den här tiden skriver han att han förstår mig, och så möts vi i något som känns som några sekunder, där på kanten av ett liv som blivit svårt och nästan outhärdligt nära.

På begravningen täcks hans kista med gula blommor; mimosa och rosor.

Anna Jörgensdotter

Mer läsning

Annons