Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min lillebror

Annons

Min tre år yngre lillebror var mobbad i skolan från första dagen. Han var knubbig, hade lapp för ena ögat för att korrigera skelningen, han kunde inte säga r och han hade ett gubbnamn. Han var med andra ord ett smörgåsbord för mobbarna.

Vi släppte i väg en glad, nyfiken och självsäker unge till skolan men han förvandlades till en butter, tyst och inåtvänd kille. I början kom han hem ledsen och berättade allt som hade hänt, hur de andra barnen skrattade åt honom, knuffades och hittade på olika namn. Jag brukade springa över till hans sida av skolgården för att försöka skrämma bort plågoandarna. Till slut flyttade vi men det var som om han redan var märkt. Mobbningen fortsatte på den nya skolan.

Med tiden blev han tystare och han skrattade sällan. Hemma satt mamma ofta och grät med telefonluren hårt i handen när hon pratade med skolpersonalen. Men skolan verkade inte kunna göra något för att hjälpa honom. Det blev i alla fall ingen förändring, situationen blev tvärtom värre och på högstadiet eskalerade mobbningen. Han var som en pestsmittad. Ingen ville umgås med honom på skolan med rädsla för att bli retad. På gymnastiken kastades hans kläder in i duschen, deodoranten krossades mot golvet och saker försvann. Det var glåpord, knuffar och smällar varje dag. Ett gäng ungdomar kunde passera honom på skolgården och säga hej för att sedan brisera i ett gapskratt. Det blev ett skämt bara att heja på honom. Han slöt sig och litade inte på någon för att minimera risken att bli lurad eller sårad. Han gjorde vad han kunde för att stå ut. Han hatade skolan och han hade inte särskilt höga tankar om sig själv heller.

Förändringen kom i gymnasiet när han flyttade till Stockholm. Där fick han en nystart, en andra chans. På den nya skolan visste ingen vem han var. Där var han en nästan två meter lång kille som ingen vågade mucka med. Han fick vänner och bra betyg i skolan. Långsamt återvände livslusten. I dag kämpar han fortfarande med sitt dåliga självförtroende men i mina ögon är han en vinnare. Jag kan känna att jag svek honom då och att jag inte gjorde tillräckligt för att stötta honom men jag hoppas att han förstår hur stolt jag är över honom, lillbrorsan.

Mer läsning

Annons