Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min livslånga kamp med Jante

/

Annons

ska inte tro att han är något. Citatet från studenttidningen Blandaren är en parafras på Jantelagens första budord, Du ska inte tro att du är något. Ett budord som tryckt ner, hållit tillbaka och kvävt så många begåvningar genom åren.
Den där Jante ska inte tro att han är något. Det är så bra. Jag läste raderna för en 15 år sedan och de gick rätt in i mitt Gävlehjärta och har legat där sedan dess. Jantelagens första regel är nämligen, tro det eller ej, djupt rotad i min person. Jag ska inte tro att jag är något. Den känslan är jag uppväxt med i kroppen, den sitter också kvar. Trots att jag kämpat hela mitt liv för att betvinga den.
För mig har därför Blandarens devis fungerat som ett mantra och omvänt svärd de gånger, och de är inte få, som jag tvivlat på mig själv och det jag håller på med.

att jag inte ska tro att jag är något har gjort att jag ständigt lever på vakt och är beredd på att någon ska knacka mig på axeln och säga – vad håller du på med Rickard Olsson? Vad gör du bakom en mikrofon, framför en kamera eller uppe på en scen? VEM TROR DU ATT DU ÄR? Du ska ju vara på Sätra Centrum och sälja 21-lotter! Jag skulle lomma dit och ta plats med mina lotter ögonaböj.

etnologi på 1900-talet berättade vår fröken något väldigt intressant att Jantelagen, som ju är stark och alltid närvarande på bruksorter nästan inte finns på gruvorter.
På en bruksort var alla tvungna att slicka uppåt och sparka nedåt för att behålla sin plats i hierarkin. På bruksorten var alla tvungna att trycka ner varandra för att det egna huvudet skulle sticka upp och synas. Den mentaliteten sitter i mångt och mycket kvar just på dessa orter, förklarade vår fröken. Jag nickade och förstod. Story of my life, liksom.
Men, fortsatte fröken, på gruvorter har Jantelagen inte alls samma fäste. Det här med att markera position, trycka till sin omgivning och få dom att känna att de inte ska tro de är något har inte alls samma prägling på en gruvort. I gruvan var alla lika mycket värda, alla var tvungna att hjälpas åt för att det skulle fungera.
Titta på fackföreningsrörelsen på LKAB så förstår ni vad jag menar.

Stockholm sedan 20 år tillbaka. Här finns ingen gruvmentalitet så vitt jag vet. Här är bruksmentaliteten allenarådande. Här gäller det att ligga i och springa.
Ibland längtar jag efter att sluta strida mot och göra fred med Jante. Att bara göra det jag var ämnad att göra, sälja 21-lotter på Sätra centrum.

 

 

Mer läsning

Annons